vi uti hans sinne och anda iefva för hvarandra.
Likasom uti Christi lif intet ögenblick företer sig,
som icke var riktadt uppå det stora verk, hvilket
ham var sänd till att utföra, och likasom har uti
alla lefaadsförhållanden, i hvilka han befann sig,
ech i all mensklig beröring, hvari han trädde, nega
afvägde alla förekommande omständigheter, för att
af dem draga den högsta möjliga vinst för menrni-
skornas lyftning och förädling och för att väeka och
utveckla hos dem medvetandet af deras rätta him-
melska lycksalighet ech värde: så böre ock vi, såsom
alla kallade till Guds tjonst och gemenskap, dertill
använda hvarje stund. När vi vid allt hvad vi söke,
vid allt hvad vi få och ege, alltid hafve vårt ögon-
märke derpå rigtadt och fråga oss, hvad dermad kan
vinezas eeh uträttas för Guds rike, och sammaiedes
vid hvarje kall och umgänrgesberörimg, hvari vi träde,
aldrig förlora detta mål ur sigte: då efterkomme vi
det stora budet, att vi skola älska kvarandra inbör-
des, såsom Christus har älskat ess. Tänrke vi oss
vid bvarje rike, der detta motsvarar sin ide, en or-
ganisk savwahällsförbindelse af medlemmar, förenade
under sl öfverhufvud och genomträngda, så var alltså
Guds nåd med oss genom Christum, att genom ho-
mom sammanknyta oss med Gud och med hvarandra
till en andelig gemanskap, som skulle omfatta både
bimmel och jord. När vi, regerades af hans sannings
och kärleks makt i våra hjertan, icke vilja och kunna
vara något amnat äm rättskaffens medlemmar af detta
rike, då äro vi kristna, icke ensamt till namnet u-
tan till sinne och anda; och huru härigenom en sed-
lighet uppkemmer, i jemförelse med hvilkea all an-
Rån så kallad sedlighet endast är en matt skugga
eller en kropp utan lif, skall i en följande artikel
närmare visas.