skulle komma, utan med profetian om honom knytes äfven löftet om allt välstånd, och välsignelse och beprydning med hänsigt till våra utvärtes jordiska lefmadstillstånd. Ökner och ödemarken skulle lustig varda, vildmarken skulle glädjas och: blomstra som en lilja. Oeh der tillförene torrt varit, der skulle dammar vara, der vattenlöst varit, der skulle rinnande kälL or vara; der tillförene ermar legat, der skulle gräs, rör oeh säf stå (Es. 33). Detsamma innebära också N. T:s yttranden om Jesus såsom den i verlden komne Förlessaren och Konuzgen. Han miste regera, till dess han lägger alla sina fiender under sina fötter.s 4 Cor. 4135, 25; och fråge vi, hvilka hans fiender äre, så äro de inga andra än synd, mörker och tvädrägt. Och,heter det på ett anmat ställe, hafver Gud icke skonat sin egen sen, utan gifvit honom ut för ess alla, buru skulle han icke ock gifva oss all ting med khormom, Rom. 8, 32. Iekeutan, utan först med ech genom homom skulle alltså all välsignelse komma äfven i jordiskt hänseende. Men vi höre änmnu alltid tvänne moetsatta afvikelser, som gå igenom hela den kristna kyrkans histeria, härrörande beggedera till en väsendtlig del derutaf, att man ej gjort sig klart reda för Guds rikes väsende, eller besvarat för sig de frågorna, hvarigenom och på hvad sätt Christus utöfvar en sådan verldsherrskande och allt ondt öfvervinmande inflytelse. Mär de ena se neml., hvilken lastbarhet, hvilket mörker och hvilket förderf ännu råder till och med inom de kristna samfunden, efter de många århundradens förlöpp, sem förflutit från Christi ankomst; så uppgifra de härvid allt hopp, och mena: osåsom allt hittintills varit, så skall det ock hädanefter förblifva; desamma otyglade lidelser hvilka nu drifva sitt spel, de skola eck göra det hädanefter; såsom nu mörker och elände betrycker och föraedrar vårt slågte, så, mena de, skall verldshistoriens tafla aldrig uppvisa något annat af ett temat kbrettande emellan mörker och ljus, hvarvid den råa fysiska styrkan och listen lika efta, om icke oftare, gifver utslaget, och hvarvid plåga och elände förblifver de flestas slutliga lön och hemgift.,. Men dessa tre icke på om frälsare, huru mycket de än må bära hans namn på sima läppar; ech medan de uti verldshändelsernas gång blott se ett oredigt virrvarr, men icke en sudomlig kärleks och vishets makt, hvars råd även ondskans anslag miste tjena, så äro de också utan Gud. Saligheten, trösten och fröjden af hans varelse, den kraft och det glada med, som härigenom tillflöda oss under lifvets vexling oeh strid, äre de förutan. I motsats met dossa har också i alla tider gifvits ett litet fåtal af andra, uppfyllda af drömmar om ett tusenårigt rike. Dessa vänta under. De mona, att genom ett plötsligt ingripande af dem gudomliga makten, allt skall i est ögonblick förändra sig. Så känna icke heller de Guds råd, i det de förbise den ordning ech det sätt, hvarpå han utförer sina verk. Ty är hans verk genom Caristam närmast ett verk på menrniskor, så är det också ett verk genom mennisker. HBDerföre predikade ieke allenast Christus sjelf, utaa utsände ock sina lärjungar till att predika, samt danade dem till sina redskap, för att efter bans bortgång fortsätta verket och arbeta på förverkligandet af det Guds rike, hvartill genom honom grunden blifvit lagd. Och öfverhufvud kvar oeh en, som emetteg något helgande och upplifvande intryck af hans varelse och ord, honom gjorde har derigenom äfven till ett verktyg för att fortplanta samma intryck på andra, med hvilka han trädds i beröring. Och deruppå, att kam visste, att menniskorna, när de blott fingo ett lif sådamt som hans, i sigte och rätt fattade dess beskaffenhet och väsende, nu heller icke skulle kunna annat än erkänna ett sådarmt lif, såsom det enda saliga och det enda oss värdiga, och nu likaledes icke skulle kurka annat än gifva sig under kenom, såsom verktyg för att befrämja ett sådant lif ock icke vilja vara något araat, — endast deruppå grundade ham sin makt. Så viss var hen em det välde, som härigenom skulle utöfvas, att, under det kam ännu var misskänd och missförstådd af alla, ock endast af få annamad såsom den utlofvade Messias, utam att likväl dessa en gång kämde hans rikes rätta natur och väsende, han ändeck betygade, att all mörkrets bär ej skulle vara kams församling öfverraägtig (Matth. 16:13, 138), och kunde säga, när han gick slutet af sitt jordiska lif genom kersets död till mötes, föraktad och öfvergifven, att han hade öfvervunnit verldem (Joh. 46, 33); just emedan härigenom allt skulle fullkomnas, hvarpå segrem öfver dem uti brottslighet och mörker försänkta verlden skulle grunda sig. Men härmed inlyser, huru det rike, som Christus upprättade, aldrig kan utveckla sig amnat än i em historisk tidsföljd, på menskligt sätt och enligt menskliga lagar, och likaledes heller aldrig annat än genom merniskor, som blifvit fattade af hans anda. Men derföre är tillrepet att gå in uti hams rike såsom det enda, som gör oss fria och saliga, tillika en kallelse till tacksamhet för Christi skull, d. ä. för hans rikes tillväxt; oeb att härtill egna alla våra krafter, det är, med amdra ord, hufrudsumman af ESR FF AA 0 MH FT ag