skulle komma, utan med profetian om honom
knytes äfven löftet om allt välstånd, och välsig-
nelse och beprydning med hänsigt till våra ut-
värtes jordiska lefmadstillstånd. Ökner och öde-
marken skulle lustig varda, vildmarken skulle
glädjas och: blomstra som en lilja. Oeh der
tillförene torrt varit, der skulle dammar vara,
der vattenlöst varit, der skulle rinnande käl-
L or vara; der tillförene ermar legat, der skulle
gräs, rör oeh säf stå (Es. 33). Detsamma inne-
bära också N. T:s yttranden om Jesus såsom
den i verlden komne Förlessaren och Konuzgen.
Han miste regera, till dess han lägger alla sina
fiender under sina fötter.s 4 Cor. 4135, 25; och
fråge vi, hvilka hans fiender äre, så äro de inga
andra än synd, mörker och tvädrägt. Och,he-
ter det på ett anmat ställe, hafver Gud icke
skonat sin egen sen, utan gifvit honom ut för
ess alla, buru skulle han icke ock gifva oss all
ting med khormom, Rom. 8, 32. Iekeutan, u-
tan först med ech genom homom skulle allt-
så all välsignelse komma äfven i jordiskt hän-
seende. Men vi höre änmnu alltid tvänne moet-
satta afvikelser, som gå igenom hela den kristna
kyrkans histeria, härrörande beggedera till en vä-
sendtlig del derutaf, att man ej gjort sig klart
reda för Guds rikes väsende, eller besvarat för
sig de frågorna, hvarigenom och på hvad sätt
Christus utöfvar en sådan verldsherrskande och
allt ondt öfvervinmande inflytelse. Mär de ena
se neml., hvilken lastbarhet, hvilket mörker och
hvilket förderf ännu råder till och med inom
de kristna samfunden, efter de många århundra-
dens förlöpp, sem förflutit från Christi ankomst;
så uppgifra de härvid allt hopp, och mena:
osåsom allt hittintills varit, så skall det ock hä-
danefter förblifva; desamma otyglade lidelser
hvilka nu drifva sitt spel, de skola eck göra det
hädanefter; såsom nu mörker och elände betryc-
ker och föraedrar vårt slågte, så, mena de, skall
verldshistoriens tafla aldrig uppvisa något annat
af ett temat kbrettande emellan mörker och ljus,
hvarvid den råa fysiska styrkan och listen lika
efta, om icke oftare, gifver utslaget, och hvarvid
plåga och elände förblifver de flestas slutliga lön
och hemgift.,. Men dessa tre icke på om fräl-
sare, huru mycket de än må bära hans namn
på sima läppar; ech medan de uti verldshändel-
sernas gång blott se ett oredigt virrvarr, men
icke en sudomlig kärleks och vishets makt, hvars
råd även ondskans anslag miste tjena, så äro de
också utan Gud. Saligheten, trösten och fröj-
den af hans varelse, den kraft och det glada med,
som härigenom tillflöda oss under lifvets vex-
ling oeh strid, äre de förutan.
I motsats met dossa har också i alla tider gifvits
ett litet fåtal af andra, uppfyllda af drömmar om ett
tusenårigt rike. Dessa vänta under. De mona, att
genom ett plötsligt ingripande af dem gudomliga
makten, allt skall i est ögonblick förändra sig. Så
känna icke heller de Guds råd, i det de förbise den
ordning ech det sätt, hvarpå han utförer sina verk.
Ty är hans verk genom Caristam närmast ett verk
på menrniskor, så är det också ett verk genom men-
nisker. HBDerföre predikade ieke allenast Christus
sjelf, utaa utsände ock sina lärjungar till att pre-
dika, samt danade dem till sina redskap, för att ef-
ter bans bortgång fortsätta verket och arbeta på för-
verkligandet af det Guds rike, hvartill genom honom
grunden blifvit lagd. Och öfverhufvud kvar oeh en,
som emetteg något helgande och upplifvande in-
tryck af hans varelse och ord, honom gjorde har
derigenom äfven till ett verktyg för att fortplanta
samma intryck på andra, med hvilka han trädds i
beröring. Och deruppå, att kam visste, att menni-
skorna, när de blott fingo ett lif sådamt som hans,
i sigte och rätt fattade dess beskaffenhet och väsen-
de, nu heller icke skulle kunna annat än erkänna
ett sådarmt lif, såsom det enda saliga och det enda
oss värdiga, och nu likaledes icke skulle kurka an-
nat än gifva sig under kenom, såsom verktyg för att
befrämja ett sådant lif ock icke vilja vara något
araat, — endast deruppå grundade ham sin makt.
Så viss var hen em det välde, som härigenom skulle
utöfvas, att, under det kam ännu var misskänd och
missförstådd af alla, ock endast af få annamad
såsom den utlofvade Messias, utam att likväl dessa
en gång kämde hans rikes rätta natur och väsende,
han ändeck betygade, att all mörkrets bär ej skulle
vara kams församling öfverraägtig (Matth. 16:13, 138),
och kunde säga, när han gick slutet af sitt jor-
diska lif genom kersets död till mötes, föraktad och
öfvergifven, att han hade öfvervunnit verldem (Joh.
46, 33); just emedan härigenom allt skulle fullkom-
nas, hvarpå segrem öfver dem uti brottslighet och
mörker försänkta verlden skulle grunda sig.
Men härmed inlyser, huru det rike, som Christus
upprättade, aldrig kan utveckla sig amnat än i em
historisk tidsföljd, på menskligt sätt och enligt mensk-
liga lagar, och likaledes heller aldrig annat än ge-
nom merniskor, som blifvit fattade af hans anda.
Men derföre är tillrepet att gå in uti hams rike så-
som det enda, som gör oss fria och saliga, tillika en
kallelse till tacksamhet för Christi skull, d. ä. för
hans rikes tillväxt; oeb att härtill egna alla våra
krafter, det är, med amdra ord, hufrudsumman af
ESR FF AA 0 MH FT ag