tet; nu har ham väl ingenting mer att frukta ec
ärnar tillstå allt för kejsaren.
— Ingenting att frukta? sade Jeanne.
— Ja, nu kan jag säga dig det, mitt söta barn
efter hazrs bref ställt mig tillfreds. Uppdragen e
beskickring af högsta vigt, hade Raoul, jag vat ick
utaf hvad skäl, hastigt rest tillbaka från Wien
kejsaren, som fått veta det, var uppbragt mot ho
nom ock hotade att låta iasätta honom på Vincen
nes; en af mina vänner hade underrättat mig här
om, och jag skref genast några ord till Raoul oc
skickade brefvet till hans hotell, på det han vi
sin ankomst till Paris måtte bli kunnig om hvil
ken fara han lopp.
oo — Och allt detta för mig, endast för mig. ..
Stackars Raoul! tänkte Jeanne.
oo — Nu är jag utan fruktan, mitt barn; då Raou
beger sig till Fuilerierna, kan ham säkert förklar:
sitt förhållande för kejsaren. ... Han säger dess
utom i sitt bref, att han snart kommer sjelf, fö
att lemna mig vidare underrättelser.
Hertig de Bracciano lät fråga huru hams hustri
befann sig.
Jeanne uppgaf ett rop och fick ett nytt nervanfall
Gsnom hertigens förvållande hade ju markis då
Souvry omkommit på sehavotten ?
Underrättad om denna förfärliga hemlighet unde
den olycksulla natt, hon kade tillbragt hos Herr
man, kunde den beklagansvärda Jeanne ej YPPS
den för sin tant; hon kunde ej heller tåta sin mar
misstänka att hon visste hvilken del han tagit :
derna blodiga exekution.
Anvu visste prinsessan de Montlaur ingenting
om hertigens samtycke till äktenskapsskillnaden.
Då Jeannes nmervattack upphört, gret hon ymnigt
och kände sig tröstad.
Hon ville nödvändigt stiga upp för att taga emot
Raoul och veta följderna af hans samtal med kej
saren.
Klockan ett lät öfversten anmäla sig.
Jeanne räckte honom sin hand, den han yvörd-
nadsfullt kysste.
— Nå väl! sade prinsessan de Montlaur, hvad
sade kejsaren?
— Han var, nu som alltid, mycket nådig emot