Raoul ville straxt resa tillbaka till Wien, emedan han trodde sitt besök i Frankrike vara okändt Men då prinsessen de Montlaurs bref underrättade honom, att kejsaren fått kännedem om allt och va: mycket uppbragt emet honom, beslöt han att ia. finna sig på slottet ech sjelf tillstå förhållandet. F;:m mat klockan 11, på förmiddagen, stod prin sesser de Mocxtlaur vid Jeannes säng. — B lagas irda Jeanne, hvarföre har du e Rgtpi dina kammarjungfrur? Att känna sig sjuk och vara hela natten utan hjelp! ... Hur oförsig ligt! Du var så upprörd i går, stackars Jeanne! .. Hur mår du? — Jag mår bättre, min tant, sade Jeanne mec svag röst. — Kanske du blifvit förskräckt; du hörde vä klockan fyra i merse? ... — Hvad då min tant? frågade hertiginnan, skälf. vande af ångest. — Den besynnerligaste händelse i verlden. Kleckan fyra slogs det häftigt på porten; natten var alldeles mörk; porivakten steg upp, kem med sin lanterna och öppnade porten; han trodde, att det var något bud ifrån slettet, som ofta händer... Knappt var porten öppen, då två karlar fattade i henom, släckte ljuset i lanternan, lade händerna på hans mun, för att hindra honom att skrika, och höllo ho nom i derna ställning några minuter ... sedan släppte de homom och sprungo sin väg. Utan tvifvel förskräcktes bofvarne, när de fingo höra något buller; så snart gamle Gilbert kände sig fri, ropade 18n på hjelp; huru är det möjligt, att du icke hört tonom? ... Men det är sannt, din sängkammare igger åt trädgården... hams rop kunde icke tränga ram till dig. Men, min Gud, Jeanne, nu börjar ju bli svag igen ... Hertiginnan hade ej förmått dämpa sin starka röelse, då hon påminde sig tilldragelserna denna förärliga natt. En af hertiginnans kammarjungfrur inkom och jemnade ett bref till prinsessan de Montlaur. — Gud vare lof! sade prinsessan till Jeanne, som ;yntes mindre upprörd. Raoul är kommer; han bnderrättar mig, att han straxt beger sig till slot