Raoul ville straxt resa tillbaka till Wien, emedan
han trodde sitt besök i Frankrike vara okändt
Men då prinsessen de Montlaurs bref underrättade
honom, att kejsaren fått kännedem om allt och va:
mycket uppbragt emet honom, beslöt han att ia.
finna sig på slottet ech sjelf tillstå förhållandet.
F;:m mat klockan 11, på förmiddagen, stod prin
sesser de Mocxtlaur vid Jeannes säng.
— B lagas irda Jeanne, hvarföre har du e
Rgtpi dina kammarjungfrur? Att känna sig sjuk
och vara hela natten utan hjelp! ... Hur oförsig
ligt! Du var så upprörd i går, stackars Jeanne! ..
Hur mår du?
— Jag mår bättre, min tant, sade Jeanne mec
svag röst.
— Kanske du blifvit förskräckt; du hörde vä
klockan fyra i merse? ...
— Hvad då min tant? frågade hertiginnan, skälf.
vande af ångest.
— Den besynnerligaste händelse i verlden. Klec-
kan fyra slogs det häftigt på porten; natten var all-
deles mörk; porivakten steg upp, kem med sin lan-
terna och öppnade porten; han trodde, att det var
något bud ifrån slettet, som ofta händer... Knappt
var porten öppen, då två karlar fattade i henom,
släckte ljuset i lanternan, lade händerna på hans
mun, för att hindra honom att skrika, och höllo ho
nom i derna ställning några minuter ... sedan
släppte de homom och sprungo sin väg. Utan tvif-
vel förskräcktes bofvarne, när de fingo höra något
buller; så snart gamle Gilbert kände sig fri, ropade
18n på hjelp; huru är det möjligt, att du icke hört
tonom? ... Men det är sannt, din sängkammare
igger åt trädgården... hams rop kunde icke tränga
ram till dig. Men, min Gud, Jeanne, nu börjar
ju bli svag igen ...
Hertiginnan hade ej förmått dämpa sin starka rö-
else, då hon påminde sig tilldragelserna denna för-
ärliga natt.
En af hertiginnans kammarjungfrur inkom och
jemnade ett bref till prinsessan de Montlaur.
— Gud vare lof! sade prinsessan till Jeanne, som
;yntes mindre upprörd. Raoul är kommer; han
bnderrättar mig, att han straxt beger sig till slot-