;j med hänrdt insämdaren, som är Prestman, all
I vinet under Nattvardens utdelande börjat frysa
uti kalken, oeh att ban sett nattvardsgästerne
ganska ofta framträda skälfvande af köld. För-
Jäldrar anse för en samvetssak att under vintern
föra sina späda barn till dopet, och så beklag-
ligt det är att någonting skall kunma afskräcka
Idem derifrån, så är likväl den fruktan ieke all-
Ideles ogrundad, att blottandet af barnets hufvud
Ii den kalla kyrkar och barnets inandande af den
kalla luften äfvem utgör en orsak till den stora
dödligheten bland de små, hvarjemte mödrarne
likaledes utsättas för fara under deras kyrkogång.
Om än en ech annan bland menigheten ge-
nom en passande klädsel kan skydda sig emot
kölden, så är d:t likväl motbjudande att se Pre-
sten, i kalott och stora resstöflor och er del af
åhörarae, — såsom på några siällen verkligen är
fallet — påpelsade med björnhudar eller ren-
skinn, bivista gudstjensten. Prestexr är nemligen
icke i bättre belägenhet än kyrkfolket. Han kan
väl förse sig med kläder under Prestedrägten och
gå i ett par resstöflor, men äfven han kommer
ofta varm ifrån resan och måste då kasta af sig
en stor del af sin öfverklädnad och blotta sitt
hufvud. Icke heller kan han, utan att det skul-
le anses olämpligt eller anstötligt, myttja vantar
på händerna. Insändaren känner Prester, som
tillskrifva dessa omständigheter att de fått gikt
i hufvudet och förkylda händer. Ios. har sjelf
fått sin andel deraf, och har ofta, ristande af
köld, lemanat det heliga rummet. I 20 till 29 gr.
köld samlas menigheten i Guds hus, för att ge-
nom åkörande af predikar, bön och sång söka
kristelig uppbyggelse. Snön knrarrar under föt-
terna, håret styfnar af rimfrost, och andedrägten
synes såsom en rök ur den talandes mun. Om
någon stund blifva åbörarne orolige, begynna
att slå ihop fötterna, för att någorlunda behålla
värmen uti dem; några lemna allaredan kyrkan,
som gifver ett obehagligt gerljud af det genom
snön under föttren frambragta erbarmliga knar-
rande:. Presten uppmanar till tystmad); men
snart lider också han till den grad, att det blir
honom svårt att längre med en värdig långsam-
het föra sin predikan till slut. Hvad Grundtvig
så triffande säger om vår nya psalmbok, att den
är ett kallt och luftigt vinterhus för Julglädjen,
kan i ordets egentliga bemärkelse sägas om våra
kyrkor. Det är ganska ledsamt både för lärare
och rättsinnige åhörare, att afsigten med deras
sammankomst under sådana omständigheter nöd-
vändigt skall mer eller mindre förfelas, och att
många, som önska uppbyggelse, afskräckas från
att besöka kyrkan, hvilket är så mycket mer
beklagligt, som vintren är den enda tid af året,
då landsboerne i flera hänseenden hafva lättast
för att komma dit.
Hvarföre skall det så vara? Insändaren vet
det icke, men har ofta förundrat sig öfver, att
denna orimlighet kunnat så länge existera både
i staden och på landsbygden. Man vill kan-
hända invända, att det vore farligt för eldsvåda
och allt för kostsamt. Hvad den första faran
beträffar, så behöfver den ju icke vara större i
kyrkan, än på andra offentliga församlingsställen,
der man i sådant hänseende i allt fall icke fin-
ner några afskräckande betänkligheter; och bvad
kosinaderna angår, så måste dessa — med förut-
sättande af att kyrkan är tät — blifva myeket
betydliga i förhållande till den nytta uppeldan-
let i många hänseenden medförer. Man skulle
dock våga tro, att ett talrikare besök i Guds
hus, en större uppbyggelse der, raera stillhet och
ordning under gudstjensten samt säkertet emot
ull fara till lif och helsa måtte vara fördelar,
som fullt ut uppväga kostnaden af några fam-M
var ved och 4 å 8 kakelugnar i hvarje kyrka.å
Hvad som i detta hänseende brukas hos vå-
a grannar i de kalla regienerna vet insändaren
cke så noza, men han har nyligen sett, att Kö-j
;enhamns prester yrkat, att man måtte föran-
talta om att kyrkorna derstädes blifva uppelda-
le om vintren, och i Sverige skall det, såsom
let berättas, icke vara så sällsynt. I hvilketde-
a fallet som helst, synes mig saken så gagnelig
ch så lätt att utföra, att man icke behöfver ta-
Mn nr OS
) Insändaren har hört, att en prest ex gång vid
ett sådant tillfälle fann sig föramlåten att från
predikstolen med mycken allvarsamhet under-
visa sina åhörare om, huru de kunde bevarall
sina fötter från att stelna af köld, utan att fö-
ra ett sådant väsen, neml. på det sätt, att de
skulle arbeta med tårna och utan uppehåll
böja dem fram och åter inuti skodonen, un-
der det sjelfva foten skulle förblifva stilla.
Det var också ett råd för tillfället! Man fö-
reställe sig nu huru alla började försöka den-
na kenst, under återstående delen af predi-
kan, och huru detta skulle öka uppbyggelsen.
RR nn RR a
nand TR