mig ... han förlät min resa inkognito, och gaf mig
tillstånd att åter ingå i det borgerliga lifvet.
— Han har endtledigat er från er beställning. ...
Er bana är stängd? ... utropado Jeanne.
— Nej, min kusin, sade Raoul småleende. Men
kejsaren har utan tvifvel insett, att nygif:a ej passa
till krigsmän och lika litet till diplomater.
— Nygifta? inföll prinsessan de Montlaur. Hvad
vill ni säga, Raoul?
— En stor hemlighet ... som jag icke ärnade
yppa förr än vid min återkomst från Tyskland. ...
Men nu kan jag säga er allt. Sedan ett år tillbaka
har jag älskat fru de Formont.
— Den unga och vackra enkan, sade prinsessan.
— Henne sjelf, ers höghet! Vi hado bestämt vår
förening till en mera affågsen epok. Men då vissa
omständigheter, som föranledt oss att uppskjuta der-
med, numera upphört, påskyndar jag denna förening
allt hvad jag kan, och vi skola bo på min egendem
I Lothringen. Kejsaren har bastämt denna provins
åt mig.
— En landsflykt! ... sade Jeanne. Och det är
jag, som. ...
— Hen gifter sig med fru de Formont, upprepa-
de prinsessan med synbar förvåning.
Alla hennes tarkar om sin nigces och Raeuls för-
hållande voro ändrade. . . . . . .s so oc
Då Herrman såg sina nedriga anslag upptäckta,
reste han till Spanien, dit ledsagad af Glapissen.
Man hörde honom icke mera omtalas.
Peter Herbin dref ej oegennyttar nog långt att
afslå en pension af 6000 francs, hvarom hertig de
Bracciano försäkrade honom, för att betala hans
tystnad och förstörandet af rättegångshandlingarne.
från Dijon.
Det dömdes till äktenskapsskilnad mellan berti-
gen och hertiginnan de Bracciano.
Ö:verste de Surville gifte sig.
Någon tid efter detta giftermål lemnade Jeanne
Paris med sin tant och flyttade till ett gammalt
slott i Bretagne, der hon blifvit uppfostrad. Hon
aftynade långsamt och dog vid 25 år. i
De sista månaderna af hennes Iefnad voro högst
smärtsamma.
i