— Jag säger, att ni heter Jakob Butler. ... Her
tig de Bracciano, som tredde er vara landsförvis
för någon politisk förbrytelse ... efter hvad ni sjel
uppgifvit ... hade uppdragit mig att vid min an
komst till Wien i kejserliga kansliet göra ansöknin
om er benådning; jag ville veta, om det misstro
ende ni ingett mig, hade annan grund, är en in
stinktmässig ovilja; derföre var jag ytterst verksan
i mina forskningar. Ni hade sagt er vara dömt
sem politisk förbrytare; det fanns ingen sådan me:
namnet Herrman Forster. . . För att lätta under
sökningarne, lemnade jag ert sigralement. ... D
man såg huru angelägen jag var att vinna upplys
ning om er, ingick man äfven i kategorien af brott
... Ert signalement träffede så väl in på Jakol
Butler, som blifvit dömd för stöld, att jag ej tviflad
på, att ju ni var derne Butler. Trots min veder
vilja för de ohyggliga detaljer man, till sanningen
utforskande, måste underkasta sig, upptäckte ja
snart er mor, Wilhelmina Butler, som bodde lång
bort i en af Wiens förstäder.
Jag fann den olyckliga modren gråtande öfver e
vanära; hennes sorg rörde mig djupt, och hon syn
tes mig så aktningsvärd, att jag meddelede mig å
benne... Jag sade henne en del af kyed som an
giek er: att pi hade erbållit en hedrande beställnin;
hvilkeR ni bestridde under namn af Herrman For
ster, men att ett svårt missbruk af förtroende kun
de beröfva er den; att ni genast måste lemna Frank
rike, att jag åtog mig att besörja allt... och ja;
bad henne, om kon ännu ägde något inflytande på
er, söka, för ert eget bästa, förmå er att efterkomm:
mina föreskrifter ... Hon tackade mig med tårar
och visade mig flera bref från er. Jag har ett här
I ert sista bref har ni, utan att närmare förklar:
er, gifvit henne del af de lysarde förboppningar, som
efter hvad ni trodde, snart skulle gåifullbordan ..
Jag ryser, då jag tänker på hvilken ehjelplig olyck:
ert bedrägerl kunde vållat... Jag skref till mir
vän, att straxt söka upp er... i förmodan att de
ej skulie beböfvas mer än nämna er mors namn
för att öfverltyga er om, att allt vore upptiekt oc)
att ni då ej skulle dra i betänkande att lemna Pa
ris och Frankrike.
Då jag afsändt mitt bref, var min oro likväl ec
stillad... Jag visste allt hvad ni kunde våga; ja