De uttröttade hästarne stodo utanför, blottställde för regnet, som nedföll i strömmar. Peter Herbin stängde till fönstret, vände sig om och såg Herrman stå nedhukad på lur bakom kammardörn, hållande ena hand på låset och i den andra sin dolk. : — Mord! utropade han; det tål jag icke. Han är då alldeles ursinnig, den olycklige. Knappt hade han uttalat dessa urd, och kastat sig öfver Herrman, då dörren hastigt öpp: nades, och den stöt, som var ämnad åt der person, som först skulle komma in, träffade Peter Herbin i armen och tillfogade bonom et! lätt sår. Allt detta tilldreg sig på kortare tid än som behöfs, för att nedskrifva det. z Herrmans strid med sin kamrat räckte knapp! en sekund, under hvilken Herrman sökte rycka sin dolk ur Peter Herbins blodiga händer och utropade: släpp mig; jag vill döda honom. — Du skall ingen döda, sade en sträf röst. Och en af dessa två nykomne, exdragoner Glapisson förenade sig med Peter Herbin och af väpnade Herrman, efter ett raskt motstånd. — Skona honom, sade den andre. — Ja, min öfverste, sade Glapisson, jag skal bara taga från honom den der knappnålen. — Öfverste de Surville! utropade Peter Her. bin, i det han vände sig om. — Ja, era uslingar...och jag kommer i tic för att behandla er som j förtjenen. — Herre, ni är orättvis, sade Peter Herbin : det han visade blodet, som rann från hans såra: de arm. Jag kastade mig i vägen för den stöt som var er ämnad.