De uttröttade hästarne stodo utanför, blott-
ställde för regnet, som nedföll i strömmar.
Peter Herbin stängde till fönstret, vände sig
om och såg Herrman stå nedhukad på lur bak-
om kammardörn, hållande ena hand på låset
och i den andra sin dolk. :
— Mord! utropade han; det tål jag icke. Han
är då alldeles ursinnig, den olycklige.
Knappt hade han uttalat dessa urd, och ka-
stat sig öfver Herrman, då dörren hastigt öpp:
nades, och den stöt, som var ämnad åt der
person, som först skulle komma in, träffade Pe-
ter Herbin i armen och tillfogade bonom et!
lätt sår.
Allt detta tilldreg sig på kortare tid än som
behöfs, för att nedskrifva det. z
Herrmans strid med sin kamrat räckte knapp!
en sekund, under hvilken Herrman sökte rycka
sin dolk ur Peter Herbins blodiga händer och
utropade: släpp mig; jag vill döda honom.
— Du skall ingen döda, sade en sträf röst.
Och en af dessa två nykomne, exdragoner
Glapisson förenade sig med Peter Herbin och af
väpnade Herrman, efter ett raskt motstånd.
— Skona honom, sade den andre.
— Ja, min öfverste, sade Glapisson, jag skal
bara taga från honom den der knappnålen.
— Öfverste de Surville! utropade Peter Her.
bin, i det han vände sig om.
— Ja, era uslingar...och jag kommer i tic
för att behandla er som j förtjenen.
— Herre, ni är orättvis, sade Peter Herbin :
det han visade blodet, som rann från hans såra:
de arm. Jag kastade mig i vägen för den stöt
som var er ämnad.