Så sannt som jag lefver, säger Herren, jag hafver ingen lust till den ogudaktiges död, utan att han eomvänder sig ifrån sitt onda väsende., Esek. 33:11. Vänden om, J affålliga barn, så vill jag hela edei af eder olydnad. Jer. 5: 22 m. fl. Derföre befare vi, icke utan grund, såsom det synes oss, att juden på denna väg svårligen skall! träffas, eller bevekas till att öfvergå till vår bekännelse. Också hafva. i förbigående sagdt, uti de flesta Europas lände; inga omvänrdelseförsök åt det hållet under århundraden blifvit gjorda. Uti det brinnande nitet: ställe i kristendomens första tid har trädt en liknöjdhet för alltsammans. Man tyckes likasom hafve öfverenskommit å ömse sidor, att icke tala om saken, och endast mågot närmare enskildt umgängt med upplysta fromma kristna föranleder för de närvarande vanligtvis någon judes öfvergång till vår tro. ! , Men om vii detta ämne skulle våga ss någo litet ir på spekulationens gebit, likväl icke mer an Chriswus sjelf gjorde, när han påstod, att ett god! träd icke kam bära ond frukt, icka heller ett ond: träd bära god frukt: så skulle vi på grund hära! vilja yrka, att det gifves en trogen öfverensstämmelse emellan en menniskas inre och dettas ådagsläggande i det yttre. Detsamma kunna vi lämpa såsom en allmän sats äfven på folken och religionssamfunden. Följaktligen, säge vi, sådant et kyrkosamfunds sät! att åskåda och fatta det gudomliga är. sådan är äfven dess sadelära och sådant är äfven lefvernets skick i dess helhet. Sedeläran kan aldrig vara bättre än trosläran, emedan den förra har i den sednare sin grund; ej heller kan en troslära vara till, utan att omsätta sig i en med denna likstämmig sedelära Det gifves af samma skäl heller ingen skiljaktighet i trosläran, som icke äfven måste utöfva sin inflytelse på sedeläran och göra denna, om än vid första påsaendet aldra så lika hos särskilda religionssamfund, likväl till andan och väsendet helt olika. På denna grund kunde Jesus hänvisa till det lättaste i ögon fallande, till resultaterna för sedeläran och det menskliga lefvernets öfverhufvud, på det vi måt. te skilja emellan sann och falsk lära, emedan af dessa resultater äfven sjeifva tbeoriens eller trossättet: inre sanning bäst skulle kännas. Men tillämpe vi nu detta uppå förhållandet emellan judendomens oci kristendomens sedelära, sådan den sednare visar sig vid en rätt tolkning af Nya Tystamentets dyra blad: så har för det första bvarken Christus sjelf eller hans apostlar någonstädes gifvit vid handen, att sedeläran vore den samma som den i Gamla Testamertet redan gifna. Tvärtom måste redan en fördomsfri läsning af Matth. 5, 20—44 öfvertyga oss om den oerhörda skilnaden dem emellan. Allestädes uppmanade också apostlarne sina folks förvandter att omfatta lifvet i Christo såsom ett nytt: Men om Frälsaren å andra sidan, när den frågan förelades honom, hvilket det yppersta budet i lagen (Mose lag näml.) vore (Matth. 22, 35—40. Marc. 12 928—534. Luc. 10, 25 28), hänvisade på de bekanta buden om kärlek till Gud och nästan: så gaf han härmed visserligen uttryckligen tillkänna, att dess: voro de yppersta hos Mose, men alls icke, att de sådana de redan förefumnos och tyddes och efterföljdes af G. T:s fromma, äfven voro de absoluta yppersta. Att hsn i umgänget med sådana, som icke trodde på honom och hvilka icke voro mogna för hans annammande, hänvisade dessa till nämnde bud liksom till andra de förnämsta hos Mose, låg uti sakens natur. Var lagen, enligt Ap Paulus, en tuktomästare till Christum, och såsom sådan af Gud gifven för att bereda foltet till Jesu möte och emottagande: så kunde han icke annat än hänvisa till denna lag dem, hvilka icke voro i stånd att arnamma honom, på det att genom dennas begrundning deras hjertam ytterligare måtte beredas för annarmmandet af det högre nya. Hen skulle amnars hafva brustit uti behörig lärovishet. Skulle han på den ståndpusxkt, hvarpå han fann folket, ej stöta det helt och hållet ifrån sig genom ovarsamma angrepp på det bekanta och vördade, som de bekände och trodde, och derigenom hämma sitt verk, i stället för att befrämja detsamma: så kunde han icke gå tillväga såsom en kritiskt granskande filoso. Detkri tiska granskningsarbetet har han deremot förbehål lit oss och kommande slägten. Så är Guds rike, såsom en man kastar säd i jorden, och sofver och står upp natt och dag, och säden går upp och växer, så aut han der intet vet af, sade han Marc. 4, 26 97. Så sådde han Guds rikes dyra säd och gick derpå bort, viss, att det nog sedermera sxulle utveckla sig genom sin egen kraft, och derigenem det myckna blifva uppenbart, hvad hans tids menniskor, icke ens hans närmåste, kunde bära (Joh. 46. 12). Men att ham icke ansåg de förutnamnda yppersta buden, sådana de redan förefunnos, för ett nöjaktigt uttryck af den. nya kristliga kärlek, som genom honam skulle tändas, tillkännagifves uttryckligen af Marc. förut anförda 49, 28—34. Ty när der en skriftlärd också på ett ganska herrligt sått hade tolkat desamma, i det han sade till Jesus: Mästare, du hafver allt rätt sagt, att Gud är en och inger annan är förutan honom; och att älska konom af allt hjerta, och af allt förstånd, och af all själ, och af all magt, och älska sin nästa såsom sig sjelf, det är mer än bränneoffer och alla offers: så såg Jesus på honom, då han märkte, att han visligen svarat hade, och sade till honom: Du är icke långt ifrån Gud3 rike Alltså oaktadt denna, af skriften sjelf som vislig erkända, tolkning betygar Jesus om honom, att han väl icke var långt ifrån, men ännu icke en medlem af Guds rike. Säkerligen skulle han heller icke hafva kallat det budet, att vi skola älska hvarandra inbördes, såsom ban hafver älskat