— Ja, jog tillstår det... emedan jag heldre
skulle dö tusen gånger, än vanära det namn ni
gifvit mg och som jag frivilligt antog!... Ja,
jag tilisiör denna kärlek, emedan den lika myc-
ket hedrar den som hyser den, sem den, hvil-
ken inger den... Jag tillstår den, emedan ni
nu m ia skall inse, att vi måste skiljas för
alltid!
— Skiljas för alltid! utropade hertigen. Trr
ni det, min fru? Ni tror, att det behöfs bott
att tycka om den första pojke man får se, för
att straxt säga till en hederlig man, som ni till-
hör inför Gud och lagen: Låtom oss skiljas,
min her:e, jag älskar med passion, ända till ur-
sinnighet?,... Hal! Ni ger ett brott till ursäkt
för en gudlös skilsmässal... I sanning min
fru, ni måste älska ända till dårskap, för ait
våga ett sådant språk till mig, för att kunna tro,
att jag skulle vara nog usel eller neg enfaldig.
att efter en dylik bekännelse samtycka till skils-
mässa!
— Men hvad kan ni väl begära, min herre
af en qvinna, som säger er, att hennes hjerta ej
tillhör er, att det aldrig tillhört er? Kunna vi
väl, efter denna grymma förklaring, längre vi
stas under samma tak?... Nå väll om ni sät
ter er emot skilsmässa... skola icke i morgon
redan i dag jag och min tant för alltid öfyergc
detta hus?
Hertigen hade småningom återtagit det välde
han nästan alltid ägde öfver sig sjelf; han lug
nade sig; hans anletsdrag uttryckte en hånandt
köld, ännu förfärlgare än vreden.
— Det ligger sanning i hvad ni säger, mir
fru... Er tant skal! flytta ur buset redan :
afton; men ni, aldrig!... Ahl Efter vi ärc
på kapitlet om bekännelser... ni har bekän
er broits!iga passion för att bevisa mig, att v
borde skiljas; jag skall bekäana alla de skyml.
liga orsaker, som hivdra mig att skiljas från er
— Ni förskräcker mig, min herre!
— Det är en aning, min fru. Hör på..
Jag är son af en handtverkare... Jag var utar
namn, utan förmögenhet, då revolutionen utbrast