Den strålande !ycksalighet, som 1i två dagar bett i min själ, säger mig att min sista timma har slagit. Den sällhet jag erfar, utvidgar så mitt hjerta, att det felar mig luft här nere. Hvarföre skulle jag nu lefva? Ert ädla hjerta, er upphöjda och ädla själ skola begripa hvad det är, som gör mig döden så ljuf och hädanefter skall göra mig lifvet så bittert. Och sedan ...skulle jag väl våga att efter ett sådant bref synas för era ögon? Farväl... för alltid... farväl! En enda nåd, den sistal.. Detta kors, som jag skickar er, har tillhört min mor... Det är hvad jag äger kärast i verlden ... Kyss det andäktigt... Jag ber er derom, och skieka det tillbaka i morgon vid daggryningen ...jag skall då för sista gången trycka det till mina iskalla läppar...sedan skall det återställas er, och ni skall behålla det som ett minne af Herrman. Bed för honom. Detta brefs mystiska innehåll borde göra ett djupt intryck på hertiginnan och förmå henne till det vigtiga beslut hon fattat, om hen eckså ej redan hade fattat det. I stället att på ett smärtsamt sätt förkrossa henne, väckte detta bref, som uppenbarade :en så upphöjd, så religiös kärlek de mest hänryckande känslor i hennes själ. Med triumferands blick mätte hon det ofantliga afstånd hon genom ett enda ord kunde låta denna själ öfverhoppa från afgrunden till sällheten. Hon hade sjelf för ömma känslor att icke förstå hvad som förestafvade Herrmans beslut. Med hvilken känsla af stolthet och lycka hon