Den strålande !ycksalighet, som 1i två dagar
bett i min själ, säger mig att min sista timma
har slagit.
Den sällhet jag erfar, utvidgar så mitt hjerta,
att det felar mig luft här nere.
Hvarföre skulle jag nu lefva?
Ert ädla hjerta, er upphöjda och ädla själ
skola begripa hvad det är, som gör mig döden
så ljuf och hädanefter skall göra mig lifvet så
bittert.
Och sedan ...skulle jag väl våga att efter ett
sådant bref synas för era ögon?
Farväl... för alltid... farväl!
En enda nåd, den sistal..
Detta kors, som jag skickar er, har tillhört
min mor... Det är hvad jag äger kärast i
verlden ... Kyss det andäktigt... Jag ber er
derom, och skieka det tillbaka i morgon vid dag-
gryningen ...jag skall då för sista gången trycka
det till mina iskalla läppar...sedan skall det
återställas er, och ni skall behålla det som ett
minne af Herrman.
Bed för honom.
Detta brefs mystiska innehåll borde göra ett
djupt intryck på hertiginnan och förmå henne
till det vigtiga beslut hon fattat, om hen eckså
ej redan hade fattat det.
I stället att på ett smärtsamt sätt förkrossa
henne, väckte detta bref, som uppenbarade :en
så upphöjd, så religiös kärlek de mest hänryckan-
de känslor i hennes själ.
Med triumferands blick mätte hon det ofant-
liga afstånd hon genom ett enda ord kunde lå-
ta denna själ öfverhoppa från afgrunden till säll-
heten.
Hon hade sjelf för ömma känslor att icke för-
stå hvad som förestafvade Herrmans beslut.
Med hvilken känsla af stolthet och lycka hon