SUDAN Ul NOUSRS KONSLlaKaUCN. 1009 DIC! Dan Ute nämnd till Agre vid Svenska Målareakademien och tillades; ett stort resestipendium af 500 Rdr Hamburger Banko årligen i 35:e år. Vid 1840 och innevarande års expositioner kar han likaledes erhållit medaljer i guld, de största, som utdelas. Enaf hars taflor inköptes för 4000 francs af Ludvig Filip, som befallde dess uppställande i galleriet i Palais de Luxembourg, en heder, som ej vederfarits många länningar och aldrig förr någon Svensk. — i OM BARNLEKARNES BETYDELSE 1 UPPFO-; 2STRAN OCH BARNENS VÅRD I DERAS SPÄDA ÅLDER. Det är icke möjligt, att i en kortare uppsats! grundligt och tillfredsställande aåfhandla detta rik; haltiga ämne, och ändamålet med dessa rader kan således endast vara, att fästa pppmärksam heten på vigten af barnens tidigaste verksamhet och en passand: själsodling och sysselsättning under den spädaste åldern. Under de första sex lefnadsåren, innan barnen ännu besöka skolan, lägges åtminstone grunden till allt det godaoch onda, som menniskan se-. dermera utöfvar. För att kunna fatta vigten af; en tidig, förnuftsoch naturenlig uppfostran, måste man utgå från vissa allmärna ider och: erfarenhetsröp. En af de första af dessa ider är den: menniskans lif är ett helt. Häri ligger dernäst den fordran, att ledningen af barnets lif, eller uppfostran, skall ända från början utföras efter grunder, som förblifva gällande äfven under-de kommande lefnadsåren. Ty-om icke detta; sker, så metarbetar ju uppfostran sig sjelf. Om, läraren eller skolan sedermera följer och genom-i för den rena kristendomens grundsatser, och. barnets vanor icke erhållit från början en rigtning efter dessa grundsatser, så kommer lära-. ren i strid med den tidigare och husliga uppfostringen. Men antagom, att han segrade häruti, hvilket: ganska efta icke, eller blett till en del, kan vara händelsen, så har han i hvarje fall en; hel massa af felaktiga böjelser, fördomar och ideer att tillintetgöra och skingra, för att rätt. bereda jorden till såningen. Eller hvem nekar, att läraren sedermera har dubbelt eller tredubbelt så mycken möda och arbete, lika väl som en trädgårdsmästare, hvilken, i stället för en väl beredd, ren jord, mottager en trädgård, öfverväxt af ogräst Mi man dock härvid riktigt; grundligt betänka vanans och exemplets otroliga makt samt besinna, att skolan, såvida den ickeå tillika är uppfostringsanstalt, blott har ordets och undervisningens makt, då deremot verksamhetens och lifvets vida starkare makt står uppfo-3 stringen till buds. Huru öfvervägande dennaj sednare kraft är har hvarje menniska, som sträf var sedligt och handlar efter grundsatser, oftajj nog. under sin lefnadtillfälle att erfar:. Och? hvar och -en kan anmärka, hvilka väsendtligak fördelar den har, under sin kamp och strid till allt sannt, godt och rätt, som, från den spädaste! bårndomen, är uppfostrad och van att lefva exsligt naturens lagar. Huru ofta segra icke de tidigare förvärfvade, dåliga vanorna öfver de grundsatser, hvilka en menniska, sedan hon vaknat! till eftertanka öfver sig sjelf och upplifvats att sträfva till allt godt oeh ädelt, gjort till sina lef-8 nadsreglor. Säkert är det också allmänt erkändt,? att endast er följdriktig uppfostran för till målet, liksom vi blott genom ett fast, konseqveat handlingssätt. kunna uppnå våra ändamål. Det nu! sagda torde vara tillräckligt att upplysa, huru den ofvan uppställda grundsatsen: menniskans lif skall vara ett helt, kan användas på det verk-i4 liga lifvet och på uppfostran. : Med denna grundsats är en annan nära för-å bunden, nemligen: att menniskans, äfvensom) barnets lif är verksamhet. Verksamhetsdriftenå och hågen till en måtilig sysselsättning förmär-7 kes lätt, icke endast hos hvarje fullvuxen men-4 niska, ntän äfven hos barnet. Verksåmhet är lika nödvändig för den fullvuxnses, som för bar-! nets lif, hvilket (barnet) af sin natur drifves atti växa, eller att tillitaga i krafter, skicklighet och! kunskaper, vi må alfse lifvets yttre förhållanden, eller den rena menniskonaturens inre fordringar. j Och väl den menniska, som kommit till med-! vetande deraf, att hon genom troget uppfyllande: af sina göromål tillika underlättar sin sträfvan! efter andlig fullkomlighet, och att alltså hen-3T nes inre och yttre kallelse äro ett. För denna kallelse äro göromålen aldrig Dbesvärliga,å och hvad som förrättas med håg och eftertanka lyckas säkert desto bättre, medan arbetet ofta ärk den till last, som icke hunnit till denna inre öfverensstämmelse. Man skall här kanske invända, att blett få. stå på det första steget, och erfarenheten lärer: ofta detsamma. Men om man forskar efter or-å saken till denna företeelse, så tyckes den huf-å. vudsakligen ligga uti det bristfälliga uppfostrings-7 sättet, som är alltför litet grundadt på menni-2 skans inre väsende, Ty hvarje barn och hvarjel menniska har en medfödd, naturlig och städset fortfarande böjelse: till verksamhet, men ganska få hafvai lust för det slags arbete, hvartill de ; tillhållas eller tvingas på orätt tid eller orätts sätt. Det beror således endast på det sätt, hvarpå barnet uppfostras och behandlas af sinäf moder och sina första sköterskor, af fadren, a lärare och sednare af läromästare, om barnet5, med håg och lust, samt städse åtföljande själs-7y verksamhet,Zinträder i sitt kall, och sedan sjelftframskrider. deri eller icke, ; Men barnets sednare uppfostrare och lärare kunna, äfven med den största ansträgning, sällan 6 fullkomligt vodtoöra do fel. som härnt; sällan