Göra motstånd var ej att tänka på; Peter Her-
bin tycktes, oaktadt sin ålder, vara mycket stark,
och denne skulle, med Herrmans bistånd, förla-
ma all verkan af hvad Boisseau kunde företaga
till sitt försvar.
Sedan Anacharsis öfvervägt alla dessa omstän-
digheter, underkastade han sig suckande det öde,
sem han ej kunde undslippa.
— Nå, jag hoppas du nu är öfvertygad, sade
Peter Herbin.
— Visserligen är jag öfvertygad, att ni ären
i stånd att utöfva detta våld. Men om det är
penningebegär, som drifver er att handla så, till-
bjuder jag er två tusen napoltoner, med vilkor,
att ni lemnen mig fri och straxt begen er bort
från Paris.
oo Nå, men du tager oss för riktiga kräk!
sade Peter Herbin.
— Nå väl! Jag går till tretusen napoleo-
ner... Men då skall sonen till öfverstens port-
vaktare ledsaga er, att jag kan vara säker om,
att ni verkligen beger er af, sade Boisseau, som
trodde sig på detta sätt kunna tysta deras
skrupler.
— Om du också ginge till fyra eller fem tu-
sen napoleoner, så vinner du ingenting dermed;
se, sådana äro vi, sade Peter Herbin.... Men
kusken blir säkert otålig; han måste skickas
tillbaka med dig eller din kappa; det är sak
samma; men dessförinnan måste vi ha dig i sä-
kerhet; var nu icke barnslig; att göra motstånd
tjenar till intet; och då måste du, i stället att
få läckerheter, sitta på vatten ech bröd. Vi ha
här ett förträffligt gömställe. Du behöfver icke
veta åt hvem det var ämnadt. Jag bör endast