anseende kan lida af utslaget, med afseende på Hr af Wingårds personlighet. För det första måste man nu medgifva, att när fråga uppstår att invälja hedersledamöter, i hvilket samfund eller orden som heldst, så är det både vanligt och i sin ordning, att samfundet derom får säga sin tanka. Made Hr Erkebiskopen varit sjelfskrifven, så hade saken icke hehöft anmälas för nationen; men då det skedde, så måste det äfven förutsätta, att inväljandet måste ske med pluralitetens samtycke, oah att denna pluralitet följaktligen hade en laglig rättighet, att yttra sin fria vilja i det fallet. Detta lärer väl icke heller: bestridas; men, säger man, Hr Erkebiskopen är beklädd med en så hög, yttre värdighet i staten, att det var oförskämdt af de umga männen, att för en sådan man sätta i fråga rättigheten, att inträda såsem dignitär äfven bland dem. Vi medgifva, att detta är det starkaste skälet, som kan anföras på den sidan; men detta skäl upphäfver också onekligen den fria valrätt, som ett samfund i thy fall bör tillkomma, förminskar hedern af sjelfva hedersledamotskapet och innefattar, att de studerande vid valet af hedersledamöter ej hafva att se på annat, än de utvärtes tecknen till utmärkelse, så att, när dessa tagit upp sig till en viss qvantitet af titlar, broderier och bandstumpar, så måste studenterne äfven krypa fram med sitt hedersmärke och säga ja och amen till allt, hvad slumpen, lyckan eller någon annan orsak förut beskärt. Ar detta regeln, så var också H. H. Erkebiskopen de facto hedersledamot af hvilken nation som heldst, så snart det täcktes homom, att låta deri inskrifva sig, ty hvad de yttre hederstecknen angår, kan han med rike raannen utropa: aJag hafver nog och behöfver intets. Det är således tydligt, att skamfläeken icke kan komma blott derifrån, att nationen utöfvade sin lagliga rättighet att jaka eller neka till inträde åt den föreslagna personen, utan att den måste ligga uti någon förmodan, att de begått en orättvisa met Hr Erkebiskopen personligen. Denna orättvisa skulle då ligga uti ett underskattande af bans utmärkta egenskaper. I detta afseende kunde det väl förtjena bemärkas, att Hr Erkebiskopen hvarken är någon Benzelius, Odman, Linnå, Calonius, Bergman eller Berzelius eller dylikt ovanligt lärdomsljus, som, obemärkt af lyckan, tänder sig, tillväxer och slutligen utvecklar denna klara glans, som glöder och hänför unga sinnen; icke heller är han såsom författare någon Wallin, Tegner, Franzen, Kellgren eller Leopold. Det oaktadt kan det visst icke ifrågasättas, att han 1 beläsenhet kan mäta sig med många andra, som förut äro hedersledamöter af de studerande nationerna; och från denna sidan kunde således något hinder ej gerna uppstå. Men deremot är det någonting annat, som, ehuru främmande det låter, synes varit en ganska naturlig anledning till de studerandes betänkligheter; nemligen hans Högvördighets bana såsom offentlig person. Det är en ganska riktig sats, att en umgdom i allmänhet kan afhålla sig ifrån dagens politiska strider; men om det finnes en man, som under hela sin offentliga bana nästan mer än någon annan fästat appmärksamheten på sina kända tänkesätt,, om lenne man icke allenast städse uppträdt såsom en afgjord motståndare till frihetens sak, utan ifven framstått såsom, snart sagdt, den mest verksammaa, ihärdiga och energiska bland che ferne för det reaktionära partiet, så är det ickel anderligt, om sådant ej kan behaga ungdomen. j Det gifs ett sätt att hänföra ungdomen med tall om frihet och fosterlandskärlek; det är då denl! alande sjelf glöder af dessa känslor; men då H. I. Hr erkebiskopen med sin mogna beräkning äcktes kalla sig för den förste studenten, så an man slå vad, att denna väl öfverlagda kompliment af många bland ungdomen möttes med len tanken ni skämtar, och med den önskan,l att den aldrig måtte blifva verklighet. Denna l ungdom kar derigenom ingalunda gått utom sin sfer; den har ef lagt sig i det speciella af den politiske mannens planer och åsigter, den tillcännagaf endast sin ömskan, att ej behöfva se ;n man så allmänt bekant såsom en af den kontitutionella frihetens, framskridandets och reormernas motståndare, ibland sig, och derigeom g fva anledning till den tankan, som man örut nogsamt sökt göra gällande, att reaktionen fven hade nått det uppväxande slägtet. Allt letta kunde väl för ett ögonblick vara obehagigt för Hr Erkebiskopen och hans politiska arti; men det kan omöjligen blifva någon skamläck, utan snarare ett bevis, att kärslan för let rätta den gången var starkare än alla koniderationer. Huruvida några anledningar från