anseende kan lida af utslaget, med afseende på
Hr af Wingårds personlighet.
För det första måste man nu medgifva, att
när fråga uppstår att invälja hedersledamöter, i
hvilket samfund eller orden som heldst, så är
det både vanligt och i sin ordning, att samfun-
det derom får säga sin tanka. Made Hr Erke-
biskopen varit sjelfskrifven, så hade saken icke
hehöft anmälas för nationen; men då det skedde,
så måste det äfven förutsätta, att inväljandet
måste ske med pluralitetens samtycke, oah att
denna pluralitet följaktligen hade en laglig rät-
tighet, att yttra sin fria vilja i det fallet. Detta
lärer väl icke heller: bestridas; men, säger man,
Hr Erkebiskopen är beklädd med en så hög,
yttre värdighet i staten, att det var oförskämdt
af de umga männen, att för en sådan man sätta
i fråga rättigheten, att inträda såsem dignitär
äfven bland dem.
Vi medgifva, att detta är det starkaste skälet,
som kan anföras på den sidan; men detta skäl
upphäfver också onekligen den fria valrätt, som
ett samfund i thy fall bör tillkomma, förmin-
skar hedern af sjelfva hedersledamotskapet och
innefattar, att de studerande vid valet af he-
dersledamöter ej hafva att se på annat, än de
utvärtes tecknen till utmärkelse, så att, när dessa
tagit upp sig till en viss qvantitet af titlar, bro-
derier och bandstumpar, så måste studenterne
äfven krypa fram med sitt hedersmärke och
säga ja och amen till allt, hvad slumpen, lyc-
kan eller någon annan orsak förut beskärt. Ar
detta regeln, så var också H. H. Erkebiskopen
de facto hedersledamot af hvilken nation som
heldst, så snart det täcktes homom, att låta deri
inskrifva sig, ty hvad de yttre hederstecknen angår,
kan han med rike raannen utropa: aJag hafver
nog och behöfver intets. Det är således tydligt,
att skamfläeken icke kan komma blott derifrån,
att nationen utöfvade sin lagliga rättighet att
jaka eller neka till inträde åt den föreslagna per-
sonen, utan att den måste ligga uti någon för-
modan, att de begått en orättvisa met Hr Er-
kebiskopen personligen. Denna orättvisa skulle
då ligga uti ett underskattande af bans utmärkta
egenskaper.
I detta afseende kunde det väl förtjena be-
märkas, att Hr Erkebiskopen hvarken är någon
Benzelius, Odman, Linnå, Calonius, Bergman
eller Berzelius eller dylikt ovanligt lärdomsljus,
som, obemärkt af lyckan, tänder sig, tillväxer och
slutligen utvecklar denna klara glans, som glö-
der och hänför unga sinnen; icke heller är han
såsom författare någon Wallin, Tegner, Franzen,
Kellgren eller Leopold. Det oaktadt kan det
visst icke ifrågasättas, att han 1 beläsenhet kan
mäta sig med många andra, som förut äro he-
dersledamöter af de studerande nationerna; och
från denna sidan kunde således något hinder ej
gerna uppstå.
Men deremot är det någonting annat, som, e-
huru främmande det låter, synes varit en gan-
ska naturlig anledning till de studerandes be-
tänkligheter; nemligen hans Högvördighets ba-
na såsom offentlig person. Det är en ganska
riktig sats, att en umgdom i allmänhet kan af-
hålla sig ifrån dagens politiska strider; men
om det finnes en man, som under hela sin of-
fentliga bana nästan mer än någon annan fästat
appmärksamheten på sina kända tänkesätt,, om
lenne man icke allenast städse uppträdt såsom
en afgjord motståndare till frihetens sak, utan
ifven framstått såsom, snart sagdt, den mest
verksammaa, ihärdiga och energiska bland che
ferne för det reaktionära partiet, så är det ickel
anderligt, om sådant ej kan behaga ungdomen. j
Det gifs ett sätt att hänföra ungdomen med tall
om frihet och fosterlandskärlek; det är då denl!
alande sjelf glöder af dessa känslor; men då H.
I. Hr erkebiskopen med sin mogna beräkning
äcktes kalla sig för den förste studenten, så
an man slå vad, att denna väl öfverlagda kom-
pliment af många bland ungdomen möttes med
len tanken ni skämtar, och med den önskan,l
att den aldrig måtte blifva verklighet. Denna l
ungdom kar derigenom ingalunda gått utom sin
sfer; den har ef lagt sig i det speciella af den
politiske mannens planer och åsigter, den till-
cännagaf endast sin ömskan, att ej behöfva se
;n man så allmänt bekant såsom en af den kon-
titutionella frihetens, framskridandets och re-
ormernas motståndare, ibland sig, och derige-
om g fva anledning till den tankan, som man
örut nogsamt sökt göra gällande, att reaktionen
fven hade nått det uppväxande slägtet. Allt
letta kunde väl för ett ögonblick vara obehag-
igt för Hr Erkebiskopen och hans politiska
arti; men det kan omöjligen blifva någon skam-
läck, utan snarare ett bevis, att kärslan för
let rätta den gången var starkare än alla kon-
iderationer. Huruvida några anledningar från