hörn af spiseln, och triumferade inom sig, a ha besegrat Horrmans vägran; derpå upprepar han i förtrolig ton, i det han lätt slog Herrma på axeln: — Nej, min herre, ni vet ej hvad som vär ar er. Herrman tog ett steg mot Boisseau och k: stade med handens baksida penningerullen fö aktligt på golfvet; napoltonerna föllo ur och ru! lade omkring. — Huru, min herre? utropade Anacharsis. — Guld! sade Herrman i det han såg derp med stirrande blick... Det der ser i sannin rätt allvarsamt ut...summan är betydlig, och d som skickat er, måste ha stora fördelar wid a! få mig bort. — Dessa fördelar äro era egna, min herre.. Tro mig ni, ploeka upp penningarne, jag ska hjelpa er, om ni så vill... Betjena er dera res till Baycnne, det är det bästa ni kan görs — Tror ni det, min herre? — Jag är viss derom... Jag har uppdrag at följa er till diligensen ... Gör, som man ber e ... Envisas icke att göra ett molstånd, sor tjenar till intet... Oss emellan, vet ni det vo re utan ändamål. — Verkligen? och om jag nu icke lyder dess okända beskyddare? — Då, min herre, skulle ni utsätta er för sto fara... men låt ss, att ni är förnuftig, gör hva man ber er...annars... — Annars? återtog Herrman, i det ban p Anacharsis föste ögon, som tycktes vilja genom tränga ända till hans hjertas innersta. — Annars, återtog hastigt Boisscau, som lik mycket af fruktan som otålighet ville göra slu på denna scen; annars skall jag tvinga er attly da, min herre, blott derigenom, att jag uttala två enkla ord.