hörn af spiseln, och triumferade inom sig, a
ha besegrat Horrmans vägran; derpå upprepar
han i förtrolig ton, i det han lätt slog Herrma
på axeln:
— Nej, min herre, ni vet ej hvad som vär
ar er.
Herrman tog ett steg mot Boisseau och k:
stade med handens baksida penningerullen fö
aktligt på golfvet; napoltonerna föllo ur och ru!
lade omkring.
— Huru, min herre? utropade Anacharsis.
— Guld! sade Herrman i det han såg derp
med stirrande blick... Det der ser i sannin
rätt allvarsamt ut...summan är betydlig, och d
som skickat er, måste ha stora fördelar wid a!
få mig bort.
— Dessa fördelar äro era egna, min herre..
Tro mig ni, ploeka upp penningarne, jag ska
hjelpa er, om ni så vill... Betjena er dera
res till Baycnne, det är det bästa ni kan görs
— Tror ni det, min herre?
— Jag är viss derom... Jag har uppdrag at
följa er till diligensen ... Gör, som man ber e
... Envisas icke att göra ett molstånd, sor
tjenar till intet... Oss emellan, vet ni det vo
re utan ändamål.
— Verkligen? och om jag nu icke lyder dess
okända beskyddare?
— Då, min herre, skulle ni utsätta er för sto
fara... men låt ss, att ni är förnuftig, gör hva
man ber er...annars...
— Annars? återtog Herrman, i det ban p
Anacharsis föste ögon, som tycktes vilja genom
tränga ända till hans hjertas innersta.
— Annars, återtog hastigt Boisscau, som lik
mycket af fruktan som otålighet ville göra slu
på denna scen; annars skall jag tvinga er attly
da, min herre, blott derigenom, att jag uttala
två enkla ord.