Om viateraftnarne läste jag våra och äfven eri lands skalder; jag klagade ej öfver min ställning: den var ringa och:obemärkt, men den var lugn; jag kände mig nästan stolt öfver att, så obetydlig jag var, kunna genom mitt arbete underhålla två personer. Deras innerliga tacksamhet! var lönen för min möda, ty den stackars enkan och hennes son, ersatte tillräckligt mina omsorger, i det de erkände sin fordna orättvisa mot mig. ... Min enda sorg var tankan, att den gode pastorn hade måhända i grafven medfört. obeh2gliga intryck emot mig. — Och hvem störde nu detta enkla iif, dessa ädla sysselsättningar? — En fatal hänförelse, som jag stundom förebrår mig, ty den hade ett förderfligt inflytande på de tvenne olyckligas öde, hvilkas ends stöd jag var. — Var det icke då ni blef upptagen i et! hemligt samfund? — Jo, fru hertiginna. ... Men om jag ångra den hänförelse, som kom mig att omfatta frihetens sak, emedan den blottställde min välgö rares familj, så känner jag mig och skall alltic känna mig stolt öfver de grundsatser, som be. stämde milt förhållande, utropade Herrman mec blossander kinder och;entusiastisk blick; — Ah om ni visste, hvilket ädelt, hvilket. billigt kris vi förklarade tyranniet, egoismen, intoleransen Vi ville rädda Tyskland från Franska inva sionen, och till pris för detta käcka företag, a en föråldrad makt eröfra den mnyborna frihet hvartill er sublima revolution utsått odödlig frön i bela Europa! Vi ville, i stället att fort