Om viateraftnarne läste jag våra och äfven eri
lands skalder; jag klagade ej öfver min ställning:
den var ringa och:obemärkt, men den var lugn;
jag kände mig nästan stolt öfver att, så obetyd-
lig jag var, kunna genom mitt arbete under-
hålla två personer. Deras innerliga tacksamhet!
var lönen för min möda, ty den stackars enkan
och hennes son, ersatte tillräckligt mina om-
sorger, i det de erkände sin fordna orättvisa
mot mig. ... Min enda sorg var tankan, att
den gode pastorn hade måhända i grafven med-
fört. obeh2gliga intryck emot mig.
— Och hvem störde nu detta enkla iif, dessa
ädla sysselsättningar?
— En fatal hänförelse, som jag stundom fö-
rebrår mig, ty den hade ett förderfligt inflytan-
de på de tvenne olyckligas öde, hvilkas ends
stöd jag var.
— Var det icke då ni blef upptagen i et!
hemligt samfund?
— Jo, fru hertiginna. ... Men om jag ångra
den hänförelse, som kom mig att omfatta fri-
hetens sak, emedan den blottställde min välgö
rares familj, så känner jag mig och skall alltic
känna mig stolt öfver de grundsatser, som be.
stämde milt förhållande, utropade Herrman mec
blossander kinder och;entusiastisk blick; — Ah
om ni visste, hvilket ädelt, hvilket. billigt kris
vi förklarade tyranniet, egoismen, intoleransen
Vi ville rädda Tyskland från Franska inva
sionen, och till pris för detta käcka företag, a
en föråldrad makt eröfra den mnyborna frihet
hvartill er sublima revolution utsått odödlig
frön i bela Europa! Vi ville, i stället att fort