svarar åtminstone den omsorg, jag egnat er uppfostran. Mitt enda bekymmer är, att mina egna barn ej ega er skicklighet ... I sjelfva verket hade också hans båda söner som afgudades af modren, gjort långt mindre framsteg, ehuru de voro äldre än jag. Jag föreställde mig, att mina framsteg och min fli! måhända voro skuld till den ovilja, man visade mig. Jag ville för allt i verlden återvinna dem god pastornrs tillgifvenhet; utan tvifvel missledd af d falska berättelser, han erhållit, visade han sig all mera kallsinnig emot mig; men då jag insåg att det aldrig skulle lyckas mig, så länge han hustru och barn vero fendtligt sinnade emo mig, beslöt jag att låta de sednare vinna för: delar öfver mig i våra gemensamma studier .. med flit begick jag stora fel ..och för först: gången under två år gingo pastorns söner fram om mig. Men ack! Jag hade grymt bedragit mig dessa framsteg, som jag gjorde dem så lätta förändrade icke deras bemötande emot mig. — Stackars barn! utropade bertiginnan di Bracciano och aftorkade sina tårar. Ni förlorad kanske nu den enda beskyddare, som himle hade förlänat er? — Ja, fru hertiginna... Pastorn ansåg för lätj och liknöjdhbet det hemliga offer, jag gjort åt han barn. Han, så god, så ädel, gick ända derhär att förebrå mig det understöd och det beskydd, ba lemnat mig, och yttrade, att en lätting, en otack sam och stolt var ovärdig hans deltagande .. Ack, fru hertiginna! Jag tillstår, att jag el ögonblick hade den fegheten vilja tillstå allt fö pastorn och söka, som min enda tröst, åter