svarar åtminstone den omsorg, jag egnat er upp-
fostran. Mitt enda bekymmer är, att mina egna
barn ej ega er skicklighet ...
I sjelfva verket hade också hans båda söner
som afgudades af modren, gjort långt mindre
framsteg, ehuru de voro äldre än jag. Jag fö-
reställde mig, att mina framsteg och min fli!
måhända voro skuld till den ovilja, man visade
mig.
Jag ville för allt i verlden återvinna dem god
pastornrs tillgifvenhet; utan tvifvel missledd af d
falska berättelser, han erhållit, visade han sig all
mera kallsinnig emot mig; men då jag insåg
att det aldrig skulle lyckas mig, så länge han
hustru och barn vero fendtligt sinnade emo
mig, beslöt jag att låta de sednare vinna för:
delar öfver mig i våra gemensamma studier ..
med flit begick jag stora fel ..- och för först:
gången under två år gingo pastorns söner fram
om mig. Men ack! Jag hade grymt bedragit mig
dessa framsteg, som jag gjorde dem så lätta
förändrade icke deras bemötande emot mig.
— Stackars barn! utropade bertiginnan di
Bracciano och aftorkade sina tårar. Ni förlorad
kanske nu den enda beskyddare, som himle
hade förlänat er?
— Ja, fru hertiginna... Pastorn ansåg för lätj
och liknöjdhbet det hemliga offer, jag gjort åt han
barn. Han, så god, så ädel, gick ända derhär
att förebrå mig det understöd och det beskydd, ba
lemnat mig, och yttrade, att en lätting, en otack
sam och stolt var ovärdig hans deltagande ..
Ack, fru hertiginna! Jag tillstår, att jag el
ögonblick hade den fegheten vilja tillstå allt fö
pastorn och söka, som min enda tröst, åter