— Kejsarinnan blir då befriad från tyngden al sin krona, sade kertiginnan för sig sjelf. — Fn kejsare gifter sig med Cesarernas dotter! utropade prinsessan efter några ögonblicks förvåning och tystnad... Sedan återtog hon med ett slags medlidande: Stackars maul...han har icke låst Moliere, han ... Han gör ett giftermål å la George Dandin. — Huru, min hertiginna? sade öfversten. — Ja visst! återtog prinsessan, har icke det stora seklets stora filosof yttrat sig så här: Jag hade gjort mycket bättre, så rik jag är, att gifta mig med någon beskedlig bondflicka! Ahl de karlarne! Exempel tjena dem aldrig till något. Er kejsare tror, att med detsamma han ingår förbindelse med Österrike, detta skall bli henom troget; men vi få se...vi få se, om ej den der illpariga engelska minisieren, soma jag afskyr — ty jag har alltid afskytt Anglomanien emedan den störtat oss, en vacker dag kommer att hos denna makt speia Clitanders roll... tillade prinsessan i det hon å nyo tog sig en stor pris snus. Oeh då kommer det att heta: Du har så velat, George Dandin! — Ni ser långt förut, prinsessa, sade hertigen i allvarlig ton och som, det tycktes, frapperad af hvad hou yttrat. — Det kommer deraf, ser ni, att jag har sett länge och myeket svarade prinsessan melankoliskt. Ett ögonblick voro de spelande i denna scen stumma och upptagne af olika tankar. Hertig de Bracciano afbröt först tystmaden och sade till öfversten : — Emedan ni reser till Wien, torde ni kanske ha den godheten åtaga er att för mir rtäkning göra en ansöknirg i kejserliga kansliet. Det angår en stackars yngling, som jag använder såsom handsekreter oeh tolk. Han har blifvit komprometterad i jag vet icke hvilken politisk