— Galenskap, så mycket du vill; men så är det ändå. Låt det aldrig mer bli fråga om den der tysken... Men lemna icke dina nycklar qvar i byrån, när den der melankoliska herrn kommer in för att arbeta med din man. — Åh, hvilka afskyvärda misstankar min tant! utropade hertiginnan med harm. Utan att märka sin nieces upprörda sinnesstämnirg. vände prinsessan sig till öfversten och sade till bonom: . — Se, sådan är hon alltid; att höra nigo! ondt, är henne omöjligt... Jag bar likväl mina goda skäl att säga hvad jag säger -.-.Härom dagen var hen i Tuilerierna med sin man; händelsevis går jag in i bibliotheket, för att taga en bok; hvem får jag se, då jag kommer nära trappan? jo, den der tysken, som strök omkring vid Jeannes dörr... i stället att sysselsätta sig med hvad hertigen hade befallt honom skrifva under sin frånvaro... Jag säger dig, jag, tillade prinsessan de Montlaur, i det hon återvände sig till sin niece, du har juveler för mer än två hundra tusen ecus, och en vacker dag blir du kanske plundrad, om du ej tager dig till vara! Blek och uppskakad, var hertiginnan nära att brista ut, då öfversten sade med låg röst: tyst, ni störtar er. I detta ögonhlick inträdde hertig de Bracciano till sin hustru, som knappt förmådde dölja sin rörelse, under det prinsessan långsamt indrog i näsan en pris spanskt snus. Vv. HERTIG DE BRACCIANO:. De Braccianos vänner sade, att han liknade