— Galenskap, så mycket du vill; men så är
det ändå. Låt det aldrig mer bli fråga om den
der tysken... Men lemna icke dina nycklar
qvar i byrån, när den der melankoliska herrn
kommer in för att arbeta med din man.
— Åh, hvilka afskyvärda misstankar min tant!
utropade hertiginnan med harm.
Utan att märka sin nieces upprörda sinnesstäm-
nirg. vände prinsessan sig till öfversten och sade
till bonom: .
— Se, sådan är hon alltid; att höra nigo!
ondt, är henne omöjligt... Jag bar likväl mina
goda skäl att säga hvad jag säger -.-.- Härom
dagen var hen i Tuilerierna med sin man; hän-
delsevis går jag in i bibliotheket, för att taga
en bok; hvem får jag se, då jag kommer nära
trappan? jo, den der tysken, som strök omkring
vid Jeannes dörr... i stället att sysselsätta sig
med hvad hertigen hade befallt honom skrifva
under sin frånvaro... Jag säger dig, jag, tillade
prinsessan de Montlaur, i det hon återvände sig
till sin niece, du har juveler för mer än två
hundra tusen ecus, och en vacker dag blir du
kanske plundrad, om du ej tager dig till vara!
Blek och uppskakad, var hertiginnan nära
att brista ut, då öfversten sade med låg röst:
tyst, ni störtar er.
I detta ögonhlick inträdde hertig de Bracciano
till sin hustru, som knappt förmådde dölja sin
rörelse, under det prinsessan långsamt indrog i
näsan en pris spanskt snus.
Vv.
HERTIG DE BRACCIANO:.
De Braccianos vänner sade, att han liknade