Det är billigt att äfven anmärka det Hr An-
dersson på kort tid tyckes hafva gjort ganska.
stora framsteg. OÖfvervirner han blott derjemte
en viss emtenighet uti sin deklamation, hvilken
stundom äfven tyckes hafva något mindre na-
turligt i silt uttryck, så kan han troligen kop-
pas mycken framgårg på konstens bana.
Emot styckets uppsättning är föga att anmär-
ka; man kunde måhända endast finna sig för-
anlåten att framställa, huruvida icke bland tea-
terpersonalen möjligtvis kunde väljas någor som
bättre passade att utföra fru Fresem d. ä:s parti,
t. ex. Fru Broman.
— Operan Robert af Normandie gafs å den
Kongl. theatern jemväl i går afton vid nära nog
fullt hus och gick ganska väl. Mile Emma
Ström gör allt mer framsteg i sitt spel och sjöng
äfven sina partier med behag, ehuru man på
slutet tyckte sig förmärka, att rösten var någset
mattare, som ej är underligt med ett så ansträn-
gande parti. Mille Fundin sjöng denna after icke
allenast cavatinan i fjerde akten ypperligt och
med ett själfullt uttryck, utan äfven det vackra
stycket i andra akten: Kom till dia älskarinna
ete. Recitativet vid allra första början af denna
akt: Jag hatar denna prakt, etc. jemte den för-
sta arian: Frid jag ej finner, etc. gick deremot
icke alldeles så säkert. Det är ock med nöje
Ref. nmämner, att anledningen till den anmärk-
ning, som gjordes i sista Onsdagsbladet, angående
några brister i hennes spel vid mötet med Ro-
bert, nu till större delen icke förefanns.) Till
Hr Gäönther ber Ref. få hemställa, att kasta ett
öga på likretton i fjerde akten, enligt hvilken
Robert i början skall, i följd af grenens demo-
niska inflytelse, vara betagen af en våldsam pas-
sion, som till och med skall framträda med så myc-
ken vildbhet, att den väcker Isabellas bäfvan och
fasa. Denna hänförelse och hbäftigbet ser man
imedlertid ganska litet till hos Hr Gänther.
Inirycket af hans behagliga sång (rösten varlik-
väl i går något svag) skulle ökas genom ett så-
dant bemödande.
Vi anse oss för öfrigt ej böra lemna utan
uppmärksamhet balletten i tredje akten, der Fru
Friebel repeterade Mad. Taglionis alla pas och
jemväl försökte utföra hennes pantomime. En
sådan imitation så kort efter den oefterhörmliga
konstnärens härvaro var dock synbarligen all-
deles för vågad, för att rätt kunna lyckas, då
det ej kunde belelsagas af hennes lätthet och
gratie, hvarpå det hela är beräknadt; men pu-
bliken senterade i alla fall det berömvärda uti
sjelfva bemödandet, och uppmuntrade Fru F.
med ett rätt vaekert applåidissermang.
Då vi ånyo kommit att tala ett par gånger
om operan Robert, i anledning af den nya upp-
sättningen al några roller deri, och denna jem-
väl ännu bör kunna gifva några fulla hus, så
hbemställes vördsamt till teaterns sceniske direk-
tör eller arrangör, (Ref. har hört att det skall
vara en Hr Kjellberg) huruvida det icke skulle
bidraga än mera härtill, om man tillika uppteg
tvänne ebetydliga och lätt verkställda förävdrin-
gar i fjerde akten, den ena i likbet med bvad
som äger rum vid representationerna på A4ea-
demie royale de musique i Paris; den andra in-
förd ) Berlin. Den förra består nemligen deri,
alt då sviter af riddare, pager, hofdamer m. m.
vid orden: låt oss aflägsna oss skola gå ut,
och mötas af Robert med den magiska grenen.
öfverst på trappan, så lägga de sig på den Pa-
risiska scenen, icke att sofva på trappan, utan
stadna endast orörliga i följd af grenens döf-
vande kraft, och Robert kommer genast fram
på teatern midt igenem skaran. Detta, väl ut-
) Ref. har observerat, att tidningen Freja, som
gerna tyckes vilja taga honom för en refe-
rentska, möjligen derföre att Freja sjelf till-
hör könet, bemött den anmärkning som då
gjordes mot Mile Fundin i detta parti der-
med, att duetten mellan Isabella och Robert
i andra akten alldeles icke gafs den aftonen.
Häruti har Freja också visserligen så vida rätt,
att den delen deraf, som börjas: Haf misskund
med min bittra smärta, etc. till orden: Ni må-
sie dö, etc., blifvit utesluten; ty 1 detta parti,
som visserligen är det svåraste, har Mlle Fun-
din aldrig sjungit, så vidt vi kunna påminna
oss; men de passager, som dels i stället för
denna utgöra inledningen till vapnens öfver-
lemnande åt Rebert, dels det påföljande reei-
tativet och arian: Mitt bröst med stolthet
sig häfver, ete., vexlas imedlertid mellan
tvänne personer och lära således icke kunn3
kallas annat än en duo. För öfrigt var det
för Ref. intressamt att se det prof Freja ut;
sin anmärkning gifvit på sin artighet emot
damerna, då hom så frikostigt pryder ett sup-