Det är billigt att äfven anmärka det Hr Andersson på kort tid tyckes hafva gjort ganska. stora framsteg. OÖfvervirner han blott derjemte en viss emtenighet uti sin deklamation, hvilken stundom äfven tyckes hafva något mindre naturligt i silt uttryck, så kan han troligen koppas mycken framgårg på konstens bana. Emot styckets uppsättning är föga att anmärka; man kunde måhända endast finna sig föranlåten att framställa, huruvida icke bland teaterpersonalen möjligtvis kunde väljas någor som bättre passade att utföra fru Fresem d. ä:s parti, t. ex. Fru Broman. — Operan Robert af Normandie gafs å den Kongl. theatern jemväl i går afton vid nära nog fullt hus och gick ganska väl. Mile Emma Ström gör allt mer framsteg i sitt spel och sjöng äfven sina partier med behag, ehuru man på slutet tyckte sig förmärka, att rösten var någset mattare, som ej är underligt med ett så ansträngande parti. Mille Fundin sjöng denna after icke allenast cavatinan i fjerde akten ypperligt och med ett själfullt uttryck, utan äfven det vackra stycket i andra akten: Kom till dia älskarinna ete. Recitativet vid allra första början af denna akt: Jag hatar denna prakt, etc. jemte den första arian: Frid jag ej finner, etc. gick deremot icke alldeles så säkert. Det är ock med nöje Ref. nmämner, att anledningen till den anmärkning, som gjordes i sista Onsdagsbladet, angående några brister i hennes spel vid mötet med Robert, nu till större delen icke förefanns.) Till Hr Gäönther ber Ref. få hemställa, att kasta ett öga på likretton i fjerde akten, enligt hvilken Robert i början skall, i följd af grenens demoniska inflytelse, vara betagen af en våldsam passion, som till och med skall framträda med så mycken vildbhet, att den väcker Isabellas bäfvan och fasa. Denna hänförelse och hbäftigbet ser man imedlertid ganska litet till hos Hr Gänther. Inirycket af hans behagliga sång (rösten varlikväl i går något svag) skulle ökas genom ett sådant bemödande. Vi anse oss för öfrigt ej böra lemna utan uppmärksamhet balletten i tredje akten, der Fru Friebel repeterade Mad. Taglionis alla pas och jemväl försökte utföra hennes pantomime. En sådan imitation så kort efter den oefterhörmliga konstnärens härvaro var dock synbarligen alldeles för vågad, för att rätt kunna lyckas, då det ej kunde belelsagas af hennes lätthet och gratie, hvarpå det hela är beräknadt; men publiken senterade i alla fall det berömvärda uti sjelfva bemödandet, och uppmuntrade Fru F. med ett rätt vaekert applåidissermang. Då vi ånyo kommit att tala ett par gånger om operan Robert, i anledning af den nya uppsättningen al några roller deri, och denna jemväl ännu bör kunna gifva några fulla hus, så hbemställes vördsamt till teaterns sceniske direktör eller arrangör, (Ref. har hört att det skall vara en Hr Kjellberg) huruvida det icke skulle bidraga än mera härtill, om man tillika uppteg tvänne ebetydliga och lätt verkställda förävdringar i fjerde akten, den ena i likbet med bvad som äger rum vid representationerna på A4eademie royale de musique i Paris; den andra införd ) Berlin. Den förra består nemligen deri, alt då sviter af riddare, pager, hofdamer m. m. vid orden: låt oss aflägsna oss skola gå ut, och mötas af Robert med den magiska grenen. öfverst på trappan, så lägga de sig på den Parisiska scenen, icke att sofva på trappan, utan stadna endast orörliga i följd af grenens döfvande kraft, och Robert kommer genast fram på teatern midt igenem skaran. Detta, väl ut) Ref. har observerat, att tidningen Freja, som gerna tyckes vilja taga honom för en referentska, möjligen derföre att Freja sjelf tillhör könet, bemött den anmärkning som då gjordes mot Mile Fundin i detta parti dermed, att duetten mellan Isabella och Robert i andra akten alldeles icke gafs den aftonen. Häruti har Freja också visserligen så vida rätt, att den delen deraf, som börjas: Haf misskund med min bittra smärta, etc. till orden: Ni måsie dö, etc., blifvit utesluten; ty 1 detta parti, som visserligen är det svåraste, har Mlle Fundin aldrig sjungit, så vidt vi kunna påminna oss; men de passager, som dels i stället för denna utgöra inledningen till vapnens öfverlemnande åt Rebert, dels det påföljande reeitativet och arian: Mitt bröst med stolthet sig häfver, ete., vexlas imedlertid mellan tvänne personer och lära således icke kunn3 kallas annat än en duo. För öfrigt var det för Ref. intressamt att se det prof Freja ut; sin anmärkning gifvit på sin artighet emot damerna, då hom så frikostigt pryder ett sup