— I sanning, är min tant bra hård i dag...
Hvad har då den stackars Herrman gjort er?
Han är redan nog olycklig! Hvarföre förkrossa
bonom ännu mer!
— Jag förstår dig icke, min kära Jeanne, sade
prinsessan de Montlaur med ett uttryck af för-
våning och stränghet; det kan ej finnas någo!
gemensamt mellan denna karl och raig. Jag bar
nekat de olyckliga mitt medlidande, men jag
skall alltid finna högst opassande, att en främ-
ling glömmer till den grad hvad han är skyldig
dem, som godhetsfullt upptagit honom, att vilja
irför dem upphöja en revolutiom, soma kostat dem
en far, en farfar och så många slägtingar och
vänner.
— Min tant, era förebråelser träffa äfven mig.
— Nej, mitt barn, hvarföre skulle de träffa
dig? Du, med ditt goda och ädla hjerta, kön.
ner ett blindt deltagande för olyckan ... Ingen-
ting är berömligare ... Din romaneska och grubb-
lande inbillning insöfver sig i begrepp,som, om
du så vill, ha något sken af storhet, det är sant:
och det är just ingenting ondt i det... Dina
fel och brister äro endast en naturlig öfverdrift
af dina vackra egenskaper... Låt oss icke tala
mer om detta lappri; jag finner den der tysken
vara den löjligaste rmenmniska i verlden, med sin
apostla-min och sir hårklädsel som ett barn:
oaktadt hans sockersöta och vackra ansigte, fö-
rekommer han mig som en bakslug, en listig
gynnare... Och har du gett akt på hans hän.
der?... bleka och svartblåa naglar... Det lå-
ter narraktigt, om du så vill, wen jag misstror
alltid menniskor, med sådane händer.
— Sådan galenskap, min tant!