— I sanning, är min tant bra hård i dag... Hvad har då den stackars Herrman gjort er? Han är redan nog olycklig! Hvarföre förkrossa bonom ännu mer! — Jag förstår dig icke, min kära Jeanne, sade prinsessan de Montlaur med ett uttryck af förvåning och stränghet; det kan ej finnas någo! gemensamt mellan denna karl och raig. Jag bar nekat de olyckliga mitt medlidande, men jag skall alltid finna högst opassande, att en främling glömmer till den grad hvad han är skyldig dem, som godhetsfullt upptagit honom, att vilja irför dem upphöja en revolutiom, soma kostat dem en far, en farfar och så många slägtingar och vänner. — Min tant, era förebråelser träffa äfven mig. — Nej, mitt barn, hvarföre skulle de träffa dig? Du, med ditt goda och ädla hjerta, kön. ner ett blindt deltagande för olyckan ... Ingenting är berömligare ... Din romaneska och grubblande inbillning insöfver sig i begrepp,som, om du så vill, ha något sken af storhet, det är sant: och det är just ingenting ondt i det... Dina fel och brister äro endast en naturlig öfverdrift af dina vackra egenskaper... Låt oss icke tala mer om detta lappri; jag finner den der tysken vara den löjligaste rmenmniska i verlden, med sin apostla-min och sir hårklädsel som ett barn: oaktadt hans sockersöta och vackra ansigte, förekommer han mig som en bakslug, en listig gynnare... Och har du gett akt på hans hän. der?... bleka och svartblåa naglar... Det låter narraktigt, om du så vill, wen jag misstror alltid menniskor, med sådane händer. — Sådan galenskap, min tant!