— Kanhända, sade öfversten sakta, i det ban
tänkte på Herrman.
— Jag, min tant, sådan galenskap!
— En bedröflig galenskap, mitt barn; utem
dess har jag alltid bedömt advokaterna efter
den sak, de försvara, och partier efter de per-
soner, som hylla dem ... Också, utan att gå
längre i saken, huru kan du dela en opinion,
som omfattas af den der lilla tysken, som är
din mans domestik?
— Herrman Forster är ingen domestik, min tant!
— Upphär han ej sin lön af hertigen?
— Sin löa! ... Hvilka uttryek, min tant!
— Huru vill ni då jag skall säga? ... Vikal-
lade alltid domestiker, och det utan afsigt att såra,
dem, som hade någon befattning i vårt hus, 5å-
som bandsekreterare, förvaltare, stallmästare .-..
Min bror hade blamd sina domestiker en för-
valtare med 4,500 livres årlig lön, advokaten
Duresnel, som nu blifvit leverantör, kontrollör
eller något dylikt, och grefve; tror jag, på kö-
pet. Jag inser således ej, huru den der tysken
kunde finna sig förödmjukad att uppbära lön af
hertigen de Bracciane. Men det är icke fråga
om hans lön, utan om honom sjelf ... Nå,
mitt barn, då du ser en sådan representant för
den opinion, du rear dig med att försvara,
borde det ej vara nog för dig, att upphöra med
denna lek, som lätt kan föranleda ett närmare
inlåtande med dylikt folk?
Öfversten sade intet ord under hela denna
scen: han åtnöjde sig med att kasta en ut-
trycksfull blick på hertiginnan. Denna, som var
otålig öfver prinsessans eröfringar, svarade henne
temligen lifligt: