— Kanhända, sade öfversten sakta, i det ban tänkte på Herrman. — Jag, min tant, sådan galenskap! — En bedröflig galenskap, mitt barn; utem dess har jag alltid bedömt advokaterna efter den sak, de försvara, och partier efter de personer, som hylla dem ... Också, utan att gå längre i saken, huru kan du dela en opinion, som omfattas af den der lilla tysken, som är din mans domestik? — Herrman Forster är ingen domestik, min tant! — Upphär han ej sin lön af hertigen? — Sin löa! ... Hvilka uttryek, min tant! — Huru vill ni då jag skall säga? ... Vikallade alltid domestiker, och det utan afsigt att såra, dem, som hade någon befattning i vårt hus, 5åsom bandsekreterare, förvaltare, stallmästare .-.. Min bror hade blamd sina domestiker en förvaltare med 4,500 livres årlig lön, advokaten Duresnel, som nu blifvit leverantör, kontrollör eller något dylikt, och grefve; tror jag, på köpet. Jag inser således ej, huru den der tysken kunde finna sig förödmjukad att uppbära lön af hertigen de Bracciane. Men det är icke fråga om hans lön, utan om honom sjelf ... Nå, mitt barn, då du ser en sådan representant för den opinion, du rear dig med att försvara, borde det ej vara nog för dig, att upphöra med denna lek, som lätt kan föranleda ett närmare inlåtande med dylikt folk? Öfversten sade intet ord under hela denna scen: han åtnöjde sig med att kasta en uttrycksfull blick på hertiginnan. Denna, som var otålig öfver prinsessans eröfringar, svarade henne temligen lifligt: