(Insändt.)
Vid Öfversten och Riddaren af E. S. 0., Välbor-
ne Er CLAES HALLENCREUTZS Graf.
Mörk och stermbebådande hösten redan
Piundrat lusxden3 kronor, der vinden suckar.
Bira slag mot gulsade sträader vågea
Slår så elegisbt.
Is:g förstår er, tomer, som gensmdarrea
Öfvorallt naturen. Du våg, du höstvind,
Jag försår er suck och em stilla klagan,
Saknadens echo.
I naturea är saknad, i mensiskolifvet.
Ol! her sköst, hur herrligt det än må blönke,
Hor det dock sin ore, sin köst, som en gång
- Pluzedrar dess lender.
Äfven Du har fallit, Du Nerdens trogze,
Ädle sen, som sted lik ea ek bland fjä:len
Med sitt skygd, sin svalka. Ack! ren dess krona
Ligger i muller.
Som i Jandagen ett lugn förepärjes,
Isnar iskor mul!ra, i gröna dalar:
Piössligt blixtrar fala, och rejiess fogar
Tystna förskräckta.
Bå en stilla glädje sig vänligt bredde,
Likt ett selsten, öfver der kära kretsen,
Der du satt; men hawtigt med pamman åskfull
- Na:kades döden.
Ren Du slutat, Ädle, din bjeltebsma,
Rik på friska lagrar, ech rik på kärlek.
För det geda, sanna, så varmt, så troget
Giödde ditt bjerta.
Lugna bland tidens tummel och stermar stod Du,
Sjelf en bild af flyktade, bättre tider,
Ungiomsfrisk, fast redan sitt siifver åren
Strött på din hjessa.
Hvila lugat i mullen! Per är deck lugaast —
Minnets fack!er brinna så sköat deröfver,
Minnets tårar, blommor der sträs sf trogna
Älstade händer.
Hvad Du var i lifvet som Far, sam Nske,
Ack ! det körea djupsst de många bjertan,
Scm Du lemnat qvar, ech sem sett in lefnads
Himmel fördunklas.
I Zin fordna boring är mörkt och dystert:
Mången färg på degers ech lifvets tsfla,
Lik ea aftosrednad i vester, blekrat,
Måsgon förhopnpnieg.
Det är mörkt deriene — Den dystra saknaa
O, en blek gestalt der i qväler vandrar.
Mången Frejas gyllene tår der gråter
Kär!eken trogen.
Om en brygga leder från himlastranden
Ner till stoftets da!ar, e, stig då reder.
Kring de öfvergifne Dia anda Atekte
Bild som en vårvisd!
Hviska till dem vänlig: fråa Himlens stjarner,
Säg, att trogen kärlek ej släcks i döden,
Säg, att till Ditt bjerta i salig tjusxisg
Åter de falla!
N.