MV MV JORD MR
met i politiken och förbehålla sig att anvisa åt
hvar och en hvad han bör tro utan undersök-
ning, äger vid detta tillfälle blott ett annat fö-
remil, än partiets nu på en tid hvardagliga. Det
är samma lystnad, som icke skulle funnit sig
störd gesom en öfversättning af Strauss vidlyf-
tiga originalverk, hvilket för den oförberedde verk-
ligen är grekiska; men som känner sig besvä-
rad af den kortare anvisningen derpå, emedan
det är fruktansvärdt, att denna förskaffar origi-
nalet en mängd läsare, kvilka annars aldrig skulle
kunnat eller velat sysselsätta sig dermed. Bi-
kupans sträfvande är i begge fallen konseqvent;
ty hvad författaren till )Strauss och Evangeliernap
åsyftat inom teolegiens område med sitt arbete,
det hafva vi åsyftat inom politikens, med våra
hänvisningar på Tocquevilles verk om Folk väldet
i Amerika,. Vi hafva hoppats, att derigenom
kunna för den Franske statsrättslärarens iaktta-
gelser väcka en måbända annars uteblifsen upp-
märksamhet hos dem bland våra landsmän, som
äga någon utsigt att i politiskt hänseende kunna
gagna fäderneslandet. Men all egentlig sakkun-
skap i politiken borde, efter förhoppningarne in-
om kupan, äfven framgent ligga för högt för
Svenska allmänheten och förblifva hvad den länge
varit, allt för lärd ech grekisk. Vi tro likväl,
att det härmed icke har någon fara, och att pu-
bliken numera icke är så lätt afskrämd som förr
ifrån den lilla mödan att vinna kännedom isak,
eller så lätt tillfredsställd med blotta ord. Det
är oss också redan bekant, att flera bland denna
tidnings läsare skaffat sig Tocquevilles arbete, i
anledning af vår hänvisning derpå, och gjort det
till föremål för sina undersökningar och jemfö-
relser. Hufvudsaken är följaktligen på god väg,
och Biet får se sig om efter något nytt medel
att hejda den.
På de resultater, hvartill vi sjelfve kommit i
det föregående, till följd af samma slags under-
sökningar och jemörelser, skola vi nu kasta en
återblick, och derjemte antyda deras praktiska
tillämpning i allmänhet. Tillämpningen för spe-
ciella fall kan efteråt blifva föremål för serskilda
undersökningar.
Hvad som vid granskningen af folkväldet i
Nordamerika röjer sig genast, är att detta välde
der är rent demokratiskt, eller tillhör nationen i
dess helhet, men icke någon serskild del deraf,
och att det derigenom skiljer sig till sjelfva sitt
väsende, både från aristokratiens öfvermakt i
forntidens och medeltidens så kallade fristater,
och från pöbelväldet under anarkiska tidskiften
i den gamla verldens samhällen. Man upptäeker
likaså i Nordamerika, att det rena nationalväldets
grund är en helt annan än något af de sist-
nämnda väldenas, och äfvenså dess form.
Grunden är den genom kristendomen aldra-
först förkunnade jemnlikheten menniskor emellan
inför Gud, hvilken jemnlikhet, tillämpad på sam-
hällsförhållanden, icke är annat än jsmnliikhet
inför lagen, sisom uttryck af Guds röst inom
samvetet.
Formen är den första kristna församlingens,
och derigenom kommunal: en form för sjelfsty-
relse inom samhällen af rirga omfång. Den
medgifver likväl möjligheten af den ursprung-
liga maktens bibehållande, utan missbruk, i gan-
ska stora samhällen, derigenom att af kommu-
nern8s, ansedda som individer, bildas större sam-
hällskretsar — stater eller provinser — och att
af dessa, tänkta på sammsza sätt, bildas ett stats-
förbund. Endast i spetsen för det sistnämnda
erfordras en eentralstyrelse, verkande på lika sätt
som absolutismens centralvälde, men här blott eg-
nande sig åt vissa föremål, en gång för alla bestän-
da genom statsförfattningen, och med hvilka de
mindre sambällskretsarne icke kunna befatta sig.
Om hela detta system är fullkomligen olikt
de gamla fristaternas aristokratiska samfundsord-
ning, så finner man det äfvenså skildt från den
allt genomgripande eentralisation — ett lån från
enväldet — på hvilken de moderna fristatsför-
söken efter Franska republikens urbild grunda-
de;, med kommunalväldets fullkomliga uteslut-
nir. Man ser äfven häri orsaken hvarföre dessa
yr re stiftelser så hastigt kunde blifva envälden,
nenlgen derföre att de i sjelfva sin daning vo-
ro det, och emedan åt ett verkligt folkvälde al-
drig i dem inryrades någen plats.
Från det verkliga folkväldets grund och från
dess form kan man följaktligen hemta två vä-
sendtliga bevis till vederläggning af ultraismens
föregifvande om detta väldes olägenheter: det
ena: att det sanna folkväldet icke är ett pöbel-
välde, en rabulism eller en anarki, som icke tål
hvarken lag eller ordning, utan att det tvertom
är laglighetens välde par excellence; det andra:
att det icke kan urarta till jakobinism eller
terrorism och lägga grund för despotismenr, emedan
i jakobinernas republik fcke fanns något folk-
välde, utan en från absolutismen lånad central-
myndighet, hvars innehafvare blott diktade att
folket deri bade del och att de sjelfva föreställde
folket. Allt hvad man med skäl kam anföra
mot rabulism, anarki och terrorism, träffar så-
Jlunda tfcke folkväldet, emedan det icke angår
detsamma, utan någonting helt annat cch der-
emot alldeles stridande.
Det behöfs icke något djupt eftersinnande fö:
att upptäcka det sanna folkväldets — kommu:
nalmaktens och en välordnad nationalrepresen-
tations — förenlighet med den konstitutionell:
monarkiens id, när nemligen denna id förverk-
ligas ärligt och utan dolda afsigter att, genom ab.
solutistisk centralisation och en central embets.
DE