MV MV JORD MR met i politiken och förbehålla sig att anvisa åt hvar och en hvad han bör tro utan undersökning, äger vid detta tillfälle blott ett annat föremil, än partiets nu på en tid hvardagliga. Det är samma lystnad, som icke skulle funnit sig störd gesom en öfversättning af Strauss vidlyftiga originalverk, hvilket för den oförberedde verkligen är grekiska; men som känner sig besvärad af den kortare anvisningen derpå, emedan det är fruktansvärdt, att denna förskaffar originalet en mängd läsare, kvilka annars aldrig skulle kunnat eller velat sysselsätta sig dermed. Bikupans sträfvande är i begge fallen konseqvent; ty hvad författaren till )Strauss och Evangeliernap åsyftat inom teolegiens område med sitt arbete, det hafva vi åsyftat inom politikens, med våra hänvisningar på Tocquevilles verk om Folk väldet i Amerika,. Vi hafva hoppats, att derigenom kunna för den Franske statsrättslärarens iakttagelser väcka en måbända annars uteblifsen uppmärksamhet hos dem bland våra landsmän, som äga någon utsigt att i politiskt hänseende kunna gagna fäderneslandet. Men all egentlig sakkunskap i politiken borde, efter förhoppningarne inom kupan, äfven framgent ligga för högt för Svenska allmänheten och förblifva hvad den länge varit, allt för lärd ech grekisk. Vi tro likväl, att det härmed icke har någon fara, och att publiken numera icke är så lätt afskrämd som förr ifrån den lilla mödan att vinna kännedom isak, eller så lätt tillfredsställd med blotta ord. Det är oss också redan bekant, att flera bland denna tidnings läsare skaffat sig Tocquevilles arbete, i anledning af vår hänvisning derpå, och gjort det till föremål för sina undersökningar och jemförelser. Hufvudsaken är följaktligen på god väg, och Biet får se sig om efter något nytt medel att hejda den. På de resultater, hvartill vi sjelfve kommit i det föregående, till följd af samma slags undersökningar och jemörelser, skola vi nu kasta en återblick, och derjemte antyda deras praktiska tillämpning i allmänhet. Tillämpningen för speciella fall kan efteråt blifva föremål för serskilda undersökningar. Hvad som vid granskningen af folkväldet i Nordamerika röjer sig genast, är att detta välde der är rent demokratiskt, eller tillhör nationen i dess helhet, men icke någon serskild del deraf, och att det derigenom skiljer sig till sjelfva sitt väsende, både från aristokratiens öfvermakt i forntidens och medeltidens så kallade fristater, och från pöbelväldet under anarkiska tidskiften i den gamla verldens samhällen. Man upptäeker likaså i Nordamerika, att det rena nationalväldets grund är en helt annan än något af de sistnämnda väldenas, och äfvenså dess form. Grunden är den genom kristendomen aldraförst förkunnade jemnlikheten menniskor emellan inför Gud, hvilken jemnlikhet, tillämpad på samhällsförhållanden, icke är annat än jsmnliikhet inför lagen, sisom uttryck af Guds röst inom samvetet. Formen är den första kristna församlingens, och derigenom kommunal: en form för sjelfstyrelse inom samhällen af rirga omfång. Den medgifver likväl möjligheten af den ursprungliga maktens bibehållande, utan missbruk, i ganska stora samhällen, derigenom att af kommunern8s, ansedda som individer, bildas större samhällskretsar — stater eller provinser — och att af dessa, tänkta på sammsza sätt, bildas ett statsförbund. Endast i spetsen för det sistnämnda erfordras en eentralstyrelse, verkande på lika sätt som absolutismens centralvälde, men här blott egnande sig åt vissa föremål, en gång för alla bestända genom statsförfattningen, och med hvilka de mindre sambällskretsarne icke kunna befatta sig. Om hela detta system är fullkomligen olikt de gamla fristaternas aristokratiska samfundsordning, så finner man det äfvenså skildt från den allt genomgripande eentralisation — ett lån från enväldet — på hvilken de moderna fristatsförsöken efter Franska republikens urbild grundade;, med kommunalväldets fullkomliga uteslutnir. Man ser äfven häri orsaken hvarföre dessa yr re stiftelser så hastigt kunde blifva envälden, nenlgen derföre att de i sjelfva sin daning voro det, och emedan åt ett verkligt folkvälde aldrig i dem inryrades någen plats. Från det verkliga folkväldets grund och från dess form kan man följaktligen hemta två väsendtliga bevis till vederläggning af ultraismens föregifvande om detta väldes olägenheter: det ena: att det sanna folkväldet icke är ett pöbelvälde, en rabulism eller en anarki, som icke tål hvarken lag eller ordning, utan att det tvertom är laglighetens välde par excellence; det andra: att det icke kan urarta till jakobinism eller terrorism och lägga grund för despotismenr, emedan i jakobinernas republik fcke fanns något folkvälde, utan en från absolutismen lånad centralmyndighet, hvars innehafvare blott diktade att folket deri bade del och att de sjelfva föreställde folket. Allt hvad man med skäl kam anföra mot rabulism, anarki och terrorism, träffar såJlunda tfcke folkväldet, emedan det icke angår detsamma, utan någonting helt annat cch deremot alldeles stridande. Det behöfs icke något djupt eftersinnande fö: att upptäcka det sanna folkväldets — kommu: nalmaktens och en välordnad nationalrepresentations — förenlighet med den konstitutionell: monarkiens id, när nemligen denna id förverkligas ärligt och utan dolda afsigter att, genom ab. solutistisk centralisation och en central embets. DE