— Jag bedra mig, säger du! Man känner din grannlagenhet, men man känner också dina lysande framgångar ... Tror du kanske, jag är så bortblandad i bourgeoisien, att jag icke hört omtalas, alt öfverste de Surville är serdeles väl) anskrifven hos de vackraste damerna vid bofvet? — Som jag sagt, min kära Anacharsis, du bedrar dig... Du skall sjelf få erfara, huru falska dina gissningar äro ... Och en tjenst aj viss beskaffenhet, som jag kanske ber dig göra mig, skall ännu bättre öfvertyga dig om, att jag eger inga anspråk på min kusins hjerta. — En tjenst! Räkna på mig. — Jag kan ännu icke säga dig, hvari den består ... Jag träffar hertiginnan på förmiddagen ... Då jag går att taga afsked från benne, skall jag tala med henne om, att presentera dig; samtycker hon dertill, som jag hoppas, så skal du få veta allt. — Och hennes man, hertigen, hurudan karl är han? — Som gammal medlem af konventet kallade han sig Jerome Movisson under revolutionen; han är en man af utmärkt skicklighet; kejsaren har användt honom i betydande civila befattningar. Sist utnämnde han honom till hertig och skaffade honom att få gifta sig med min kusin, fröken Jeannette de Souvry, vikomten de Souvrys dotter och markisinnan, prinsessan de Montlaurs nice. ; — Således ett giftermil af öfverenskommelse; men då, så vida icke hertigen är en älskvärd man ... — Denna förening är en hel roman af hjeltemod och hängifvenhet; å min kusins sida, förstås. Hvad hertigen angår, så har han uppnått femti-talet, är dyster, sluten, har ett ironiskt och egensinnigt lynne, men ett utmärkt förstånd