närvarande dynastiska, städse varit betraktade
såsom underordnade dessa? Skulle det vara
tänkbart, att man i en enskild relation, en ung-
domsvän, som tillfälligtvis fått inflytelse på hög-
sta ort och under förtroendets vexlingar verkat
genom favoriten, då han ej sjelf kunnat uträtta
allt, får söka den egentliga orsaken till ett
Landshöfdinge-vikariat och en Kammarherre-
titel åt den fordne extra-ordinarien i Götha Hof-
rätt, den sträfve, med nya tiden icke sympati-
serande, måhända till och med mindre bekante,
Grefven? Vi vilje ej lägga någon ytterligare
vigt härpå; de finnas nog, som kunna bevittna
hur det gick till, men det är Statstidningens
skyldighet att bevisa, om det gick annorlunda.
Oaktadt Biets vitsord, att Grefven var ptill
lynnet sluten,, hafva de förhållanden, som här
antydas, ej förblifvit obekanta, och den orubb-
liga oböjlighet,, Biet omtalar, vek åtminstone i
dessa afseenden. Vi vilje ej undersöka, em den
vek för Friherre Gyllenvhaals vänskapliga inver-
kan allena, eller om möjligen de redan försva-
gade affärerna gjorde ett inträde på embets-
banan önskvärdt. Nog af: en person, hvars
första steg på rikets stat var en Justitieråds-
beställning, sedan han under blott en kort tids
Landshöfdinge-tjenstgöring visat sig mindre fal-
len för det praktiska embets-lifvet, kan väl ej
klaga öfver, att har lidit genom uppoffeingar för
det allmänna: äfven om -han för en offentlig
tjenstgöringstid, vida under den som en Löjtnant
1 tjenst eller en Kanslist i ett embetsverk van-
ligen tillryggalagt, icke skulle få sig pension an-
slagen; helst han under sin 43-åriga tjenstgöring
oafbrutet uppburit statens högsta kontanta löne-
belopp.
Men det vere skada, att ej låta våra läsare få
med egnpa ögon se huru långt panegyristen går
1 sina utrop öfver den vrångvisa, som vederfa-
rits Grefven. Se här derföre ett stycke af ar-
tikeln :
aDet har i Sverige funnits tider, då det ingalunda
var ovanligt, att ädie män lemnade sina lif för fä-
derneslandet i deras halfva dagar. Men det skedde
då i ärlig kamp för bärd och altare, för hem och
fosterland, mot yttre fiender. Minnet fästade med-
borgarkronan kring bjeltens tinning, och hans namn
blef landets kärlek. Det var en skön död. Huru
glad gick man den ej i möte! Dulce est pro patria
mori!
Andra tider hafva kommit. Landet har i 97 år
haft djup fred. Vi vilja icke säga, att det Svenska
nationallynnet derunder förändrats; men hos detsam-
ma har dock, genom tillfälliga omständigheter, ut-
bildat sig ett eget slags kall egoism, som tyckes äl-
ska, att dess ädlaste söner — icke mer falla i skön
kamp för försvaret af dess nationalitet, dess frihet,
dess religion, utan — falla för långsamma inhemska
dolkstygn, att deras kraft ech merg långsamt bort-
suges af vampyrer, under hopens tanklösa, barnsliga
bifall. Hvarje man, som af landets höge Styresman
hedras med förtroendet att vara Dess råd och stöd,
koras med detsamma till ett vampyrernas effer, Det
går icke an, att er man insättes i kounngens Råd.
utan att med detsamma appliceras på hans bröst ett
par dussin dylika vampyrer. Etträttvistiklander, ett
anständigt anmärkande af hvad som möjligen kan
vara felaktigt, ofullkomligt, går icke an; ban skall
anfallas, sönderslitas, hans kraft långsamt bortfrätas.
Den dårartige: hvi vågade han mottaga sin konungs
örtroende? ... År icke detta redan ett brott. som gör
honom bemfallen åt Utgardar Loke?...
Mången tror, att den offentlize manner, för det
nan är vapenlös met dessa priviligierade bromsstygn,
rån hvilka han ej kan lösgöra sig, under det de ned-
stämma hans mod, förtära hans kraft, och förlama
ans verksamhet, också är känslolös. Mången äl-
skar det hjertlösa skådespelet, emedan den tror att
;n lagbunden styrelse derförutarm är omöjlig. Det är
;n låg förutsättning. Hvarföre skulle en man, der-
före att han är Konungens Rådgifvare, ega mindre
redlig vilja och ett mindre bhögtänkt sinne än hvar
och en annan? Hvarföre skulle han mindre varksamt
uppfylla sina vigtiga pligter utan dessa bromsstygn?
Styrdes Sverige sämre innan de funnos? Styres det
bättre, sedan de blefvo privilegierade? Saken kunde
vara likgiltig, om följderna icke stundom voro sorg-
iga. Detta ouppkörliga hån, denna dagliga smädel-
se — kan man undra, om äfver den starkaste du-
kar under?
Kommer härtill, att man, sedan man på det sam-
retsgrannaste uppfyllt sina pligter, ändock blir ett
mål för de bittraste förolämpuingar; jatt de ombud,
sem skulle uttala nationalviljan, i den blindast parti-
yra blunda för all billighet och rättvisa, skymfa utan
anledning, eller på anledningar som de sjelfve dikta:
att man, sedan man för det allmänna effrat sin äd-
aste kraft, så gogt som hbortdrifves från den plats,
ler man samvetsgrannt verkat, hånligt hänvises till;
det enskilda lifvets torftighet, och slutligen såsom
n allmosa erhåller en knappt unnad och bittert be-
stridd half nådegåfra sedan man först blifvit ställd
under tilltal nästan såsom en brottsling mot fäder-
neslandet — är det underligt, om en integer, öm-!
ilig, för sin heder känslig karakter på sådant sätt