närvarande dynastiska, städse varit betraktade såsom underordnade dessa? Skulle det vara tänkbart, att man i en enskild relation, en ungdomsvän, som tillfälligtvis fått inflytelse på högsta ort och under förtroendets vexlingar verkat genom favoriten, då han ej sjelf kunnat uträtta allt, får söka den egentliga orsaken till ett Landshöfdinge-vikariat och en Kammarherretitel åt den fordne extra-ordinarien i Götha Hofrätt, den sträfve, med nya tiden icke sympatiserande, måhända till och med mindre bekante, Grefven? Vi vilje ej lägga någon ytterligare vigt härpå; de finnas nog, som kunna bevittna hur det gick till, men det är Statstidningens skyldighet att bevisa, om det gick annorlunda. Oaktadt Biets vitsord, att Grefven var ptill lynnet sluten,, hafva de förhållanden, som här antydas, ej förblifvit obekanta, och den orubbliga oböjlighet,, Biet omtalar, vek åtminstone i dessa afseenden. Vi vilje ej undersöka, em den vek för Friherre Gyllenvhaals vänskapliga inverkan allena, eller om möjligen de redan försvagade affärerna gjorde ett inträde på embetsbanan önskvärdt. Nog af: en person, hvars första steg på rikets stat var en Justitierådsbeställning, sedan han under blott en kort tids Landshöfdinge-tjenstgöring visat sig mindre fallen för det praktiska embets-lifvet, kan väl ej klaga öfver, att har lidit genom uppoffeingar för det allmänna: äfven om -han för en offentlig tjenstgöringstid, vida under den som en Löjtnant 1 tjenst eller en Kanslist i ett embetsverk vanligen tillryggalagt, icke skulle få sig pension anslagen; helst han under sin 43-åriga tjenstgöring oafbrutet uppburit statens högsta kontanta lönebelopp. Men det vere skada, att ej låta våra läsare få med egnpa ögon se huru långt panegyristen går 1 sina utrop öfver den vrångvisa, som vederfarits Grefven. Se här derföre ett stycke af artikeln : aDet har i Sverige funnits tider, då det ingalunda var ovanligt, att ädie män lemnade sina lif för fäderneslandet i deras halfva dagar. Men det skedde då i ärlig kamp för bärd och altare, för hem och fosterland, mot yttre fiender. Minnet fästade medborgarkronan kring bjeltens tinning, och hans namn blef landets kärlek. Det var en skön död. Huru glad gick man den ej i möte! Dulce est pro patria mori! Andra tider hafva kommit. Landet har i 97 år haft djup fred. Vi vilja icke säga, att det Svenska nationallynnet derunder förändrats; men hos detsamma har dock, genom tillfälliga omständigheter, utbildat sig ett eget slags kall egoism, som tyckes älska, att dess ädlaste söner — icke mer falla i skön kamp för försvaret af dess nationalitet, dess frihet, dess religion, utan — falla för långsamma inhemska dolkstygn, att deras kraft ech merg långsamt bortsuges af vampyrer, under hopens tanklösa, barnsliga bifall. Hvarje man, som af landets höge Styresman hedras med förtroendet att vara Dess råd och stöd, koras med detsamma till ett vampyrernas effer, Det går icke an, att er man insättes i kounngens Råd. utan att med detsamma appliceras på hans bröst ett par dussin dylika vampyrer. Etträttvistiklander, ett anständigt anmärkande af hvad som möjligen kan vara felaktigt, ofullkomligt, går icke an; ban skall anfallas, sönderslitas, hans kraft långsamt bortfrätas. Den dårartige: hvi vågade han mottaga sin konungs örtroende? ... År icke detta redan ett brott. som gör honom bemfallen åt Utgardar Loke?... Mången tror, att den offentlize manner, för det nan är vapenlös met dessa priviligierade bromsstygn, rån hvilka han ej kan lösgöra sig, under det de nedstämma hans mod, förtära hans kraft, och förlama ans verksamhet, också är känslolös. Mången älskar det hjertlösa skådespelet, emedan den tror att ;n lagbunden styrelse derförutarm är omöjlig. Det är ;n låg förutsättning. Hvarföre skulle en man, derföre att han är Konungens Rådgifvare, ega mindre redlig vilja och ett mindre bhögtänkt sinne än hvar och en annan? Hvarföre skulle han mindre varksamt uppfylla sina vigtiga pligter utan dessa bromsstygn? Styrdes Sverige sämre innan de funnos? Styres det bättre, sedan de blefvo privilegierade? Saken kunde vara likgiltig, om följderna icke stundom voro sorgiga. Detta ouppkörliga hån, denna dagliga smädelse — kan man undra, om äfver den starkaste dukar under? Kommer härtill, att man, sedan man på det samretsgrannaste uppfyllt sina pligter, ändock blir ett mål för de bittraste förolämpuingar; jatt de ombud, sem skulle uttala nationalviljan, i den blindast partiyra blunda för all billighet och rättvisa, skymfa utan anledning, eller på anledningar som de sjelfve dikta: att man, sedan man för det allmänna effrat sin ädaste kraft, så gogt som hbortdrifves från den plats, ler man samvetsgrannt verkat, hånligt hänvises till; det enskilda lifvets torftighet, och slutligen såsom n allmosa erhåller en knappt unnad och bittert bestridd half nådegåfra sedan man först blifvit ställd under tilltal nästan såsom en brottsling mot fäderneslandet — är det underligt, om en integer, öm-! ilig, för sin heder känslig karakter på sådant sätt