mot oppositionens fiendtlighet, samt Grefve Pla
tens besvärjelsescen och den löjliga historien om
de der skrifvelserna, i Generalmajor Holsts namn
som kade blifvit hittade i Riddarhus-trappan, oci
deputationerna, i anledning deraf, m. m., i tea
tereffekt fullt ut jemföras med Hrr Rääfs elle
von Hartmansdorffs lyckligaste kraftbitar af å
418340.
Betraktar mar åter det faktiska vid de båd
riksdagarna och de frågor för hvilka oppositio
nen stred, så skall man med förvåning finna, at
de voro nästan precist desamma 1840 som 1823
endast att 4830-talets hushållssätt med stats
medlen icke fanns 4823, och således ej helle
samma anledning till fruktan för Regeringens an
slagsfordringar, samt att styrelsesystemets briste
ej ännu 4823 hunnit så utveckla sig och me
detsamma begreppexr om behofvet, att göra re
formerna med så mycket allvar som görligt var
Det är derföre och förblifver en, af ingen rätt
tänkande Svensk man förnekad sanning, att riks
dagsoppositionen 1840, liksom den år 4823, en
dast varit en reformopposition, likasom att kon
servatismen, såsom Biet kallar sin reaktionsifver
då liksom nu, såg i hvarje något väsendtliz re
form ett revolutionärt steg, och i hvarje efter
gift som yrkades åt de konstitutionella begrep
pen, en följd af revolutionsyran., Men de
konservativa rädslans verkligt inbillade eller fal
skeligen diktade spöksyner förändra ej saken
sig sjelf. En opposition, som åsyftar att me
lagliga medel åstadkomma förenkling och en än
damålsenligare organism af statsirstitutionerna
som sträfvar för lagarnas förbättrande under de
hon yrkar helgd åt de bestående: sem visar at
besparingar äro möjliga i statsutgifterna utar
styrelsens förlamande, och utan att vägra Re
geringen disposition af de för ett väl ordnadi
statsskick mer än tillräcklige statsinkomsterna
som icke visat sig åsyfta någon inskränkning a
regentens makt, i andra afseenden än sådana
som genom de gamla enväldsprincipernas fort-
lefvande inom hofvet och byråkratien, kommi!
i uppenbar strid med de antagna grundlagarne:
anda och stadganden: och som slutligen ickq
lemnat ringaste spår af syftning att störta re-
genten eller hans familj: en sådan oppositier
kan omöjligen kallas revelutionär. Snarare måi-
ste beskyllningen i detta fall då återfalla på
dem, som göra den; ty om motivet för en så-
dan falsk beskyllning visar tydligen sig vara.
att upplösa de garantier, som finnas för landets
representativa statsform, för nationens sjelfbe-
skattningsrätt och för lagarnas okränkta herra-
välde, så kan det ganska lätt stå tillsammans
med der tankan, att det är likgiltigt hvilken
person eller ätt, som sitter på thronen, blott
man sjelf kan sola sig i nådens sken och drags
fördel af detsamma.
Det är och förblifver äfven en löjlighet, att
Svenska Biet vill tala om grefve Hårds och Hz
von Hartmansdorffs opposition år 4823, såsom
ett bevis, att Regeringen ej skydt att begagna
oppositionsmän af den tidens opposition; eme-
dan det är allt för väl kändt, att begges så
kallade opposition, redam innan den riksdagens
slut, var fulländad och öfvergången gjord.
De hafva efta väckt vår förundran, dessa bråd-
hastade öfvergångar, ifrån den stumma vörd-
maden för afsatte konungar och förvisade dy-
nastier till en nära nog dränglik underdånighet
för makten hos deras efterträdare. Vi bafve
ofta med förvåning sett afkomlingarne af desse
fattige grefvars och deras adlige vwvederlikar,
som bränvinspannetvisterna och säkerhetsakten
på 4780-talet, frimurareintrigerna på 4790-talet,
och Gustaf IV Adolfs oäkta aristokrathat på det
första tiotalet af nittonde seklet, drifvit ifrån
de höga embetena och de stora lönerna, med
bjertan bankande af Vasakärlek och parveny-
förakt, ändock söka inträde i det nya hoflägret
och på den ansvariga tjenstebanan, samt glömma
sina känslor och ändra sina begrepp, för att
pjuta af gunstens och skattkammarens utdelnin-
gar. Men man har sett att det gått an, och
lyckats, oftast utan att någon annan synlig or-
sak dertill medverkat, än den benägenheten för
en hof- och eimbetsadel, hvilken man ifrån bör-
jan skådat i den förste grefvens favoritskap, den
gamla hofetikettens bibehållande och befordring:-
systemets godtyekiighet.
Hvad har väl detta,, torde de fleste fråga,
för sammanhang med Grefve Hård? Skulle
det vara möjligt, att hans utgående från eppo-
sitionens leder, redan innan slutet af 4893 års
riksdag, härflöt deraf, att för denna fördömda
opposition fosterlamdets sakförhållanden förblif-
vit allt och de nersnnella äfven de fardna ach