mot oppositionens fiendtlighet, samt Grefve Pla tens besvärjelsescen och den löjliga historien om de der skrifvelserna, i Generalmajor Holsts namn som kade blifvit hittade i Riddarhus-trappan, oci deputationerna, i anledning deraf, m. m., i tea tereffekt fullt ut jemföras med Hrr Rääfs elle von Hartmansdorffs lyckligaste kraftbitar af å 418340. Betraktar mar åter det faktiska vid de båd riksdagarna och de frågor för hvilka oppositio nen stred, så skall man med förvåning finna, at de voro nästan precist desamma 1840 som 1823 endast att 4830-talets hushållssätt med stats medlen icke fanns 4823, och således ej helle samma anledning till fruktan för Regeringens an slagsfordringar, samt att styrelsesystemets briste ej ännu 4823 hunnit så utveckla sig och me detsamma begreppexr om behofvet, att göra re formerna med så mycket allvar som görligt var Det är derföre och förblifver en, af ingen rätt tänkande Svensk man förnekad sanning, att riks dagsoppositionen 1840, liksom den år 4823, en dast varit en reformopposition, likasom att kon servatismen, såsom Biet kallar sin reaktionsifver då liksom nu, såg i hvarje något väsendtliz re form ett revolutionärt steg, och i hvarje efter gift som yrkades åt de konstitutionella begrep pen, en följd af revolutionsyran., Men de konservativa rädslans verkligt inbillade eller fal skeligen diktade spöksyner förändra ej saken sig sjelf. En opposition, som åsyftar att me lagliga medel åstadkomma förenkling och en än damålsenligare organism af statsirstitutionerna som sträfvar för lagarnas förbättrande under de hon yrkar helgd åt de bestående: sem visar at besparingar äro möjliga i statsutgifterna utar styrelsens förlamande, och utan att vägra Re geringen disposition af de för ett väl ordnadi statsskick mer än tillräcklige statsinkomsterna som icke visat sig åsyfta någon inskränkning a regentens makt, i andra afseenden än sådana som genom de gamla enväldsprincipernas fortlefvande inom hofvet och byråkratien, kommi! i uppenbar strid med de antagna grundlagarne: anda och stadganden: och som slutligen ickq lemnat ringaste spår af syftning att störta regenten eller hans familj: en sådan oppositier kan omöjligen kallas revelutionär. Snarare måiste beskyllningen i detta fall då återfalla på dem, som göra den; ty om motivet för en sådan falsk beskyllning visar tydligen sig vara. att upplösa de garantier, som finnas för landets representativa statsform, för nationens sjelfbeskattningsrätt och för lagarnas okränkta herravälde, så kan det ganska lätt stå tillsammans med der tankan, att det är likgiltigt hvilken person eller ätt, som sitter på thronen, blott man sjelf kan sola sig i nådens sken och drags fördel af detsamma. Det är och förblifver äfven en löjlighet, att Svenska Biet vill tala om grefve Hårds och Hz von Hartmansdorffs opposition år 4823, såsom ett bevis, att Regeringen ej skydt att begagna oppositionsmän af den tidens opposition; emedan det är allt för väl kändt, att begges så kallade opposition, redam innan den riksdagens slut, var fulländad och öfvergången gjord. De hafva efta väckt vår förundran, dessa brådhastade öfvergångar, ifrån den stumma vördmaden för afsatte konungar och förvisade dynastier till en nära nog dränglik underdånighet för makten hos deras efterträdare. Vi bafve ofta med förvåning sett afkomlingarne af desse fattige grefvars och deras adlige vwvederlikar, som bränvinspannetvisterna och säkerhetsakten på 4780-talet, frimurareintrigerna på 4790-talet, och Gustaf IV Adolfs oäkta aristokrathat på det första tiotalet af nittonde seklet, drifvit ifrån de höga embetena och de stora lönerna, med bjertan bankande af Vasakärlek och parvenyförakt, ändock söka inträde i det nya hoflägret och på den ansvariga tjenstebanan, samt glömma sina känslor och ändra sina begrepp, för att pjuta af gunstens och skattkammarens utdelningar. Men man har sett att det gått an, och lyckats, oftast utan att någon annan synlig orsak dertill medverkat, än den benägenheten för en hofoch eimbetsadel, hvilken man ifrån början skådat i den förste grefvens favoritskap, den gamla hofetikettens bibehållande och befordring:systemets godtyekiighet. Hvad har väl detta,, torde de fleste fråga, för sammanhang med Grefve Hård? Skulle det vara möjligt, att hans utgående från eppositionens leder, redan innan slutet af 4893 års riksdag, härflöt deraf, att för denna fördömda opposition fosterlamdets sakförhållanden förblifvit allt och de nersnnella äfven de fardna ach