. . - Me Re tMA FÄRS Ce MRrbesra NV BERÄR FE
nes hus och blifvit rekommenderad af mig så-
som min bästa och äldsta vän, skall du snart
se kretsen af dina bekanta utvidgas och lära
känna den societet, i hvilken du önskar in-
träde ... Men säg mig, är du icke antiqvarie
eller något ditåt?
— Du skall få höra, huru jag var antiqvarie.
Då jag för tre år sedan befann mig i Neapel,
intresserade jag mig mycket för en prima donna
vid San Carlo-teatern ... Jag har alltid haft
tycke för teatern... En viss lord Williams Clark
fann för, godt att skjuta ut mig hos min diva...
Godt! Atta dagar derefter får jag veta, att min
kära lord hade ett serdeles begär till en rik sam-
ling medaljer och kameer; jag betalar en tredje-
del utöfver priset och, i min ordning, blåste jag
nu bort hans medaljer.
— Men allt hittills, min vän, tycker jag, att
era bortblåsningar å ömse sidor voro råelia tjen-
ster ni gjorde hvarann.
— Du kan ha rätt, ty hvad skulle jag gjort
med de der medaljerna, om jag blifvit egare
deraf? .
— Hör på. Du känner mig, Anacbarsis. Du
vet, om jag fäster minsta vigt vid börden!
— Åt hvem säger du det, min vän?
— Nå väll Du vill vinna inträde i denna
nya verld; men om man icke är adelsman eller
militär, blir man der, om ej ogerna sedd, åt-
minstone lemnad utan all uppmärksamhet. Då
jag Du presenterar dig såsom antiqvarie, såsom
lärd, vinner du straxt ett slags anseende. Du
gör ej nu mera anspråk på att eröfra hjertan?
— Visst icke... Jag önskar blott eröfra nå-
gon diva — fransyska eller af annan nation —
och jag tror mig ega allt, som behböfs, för att
billiga ett sådant anspråk.
— Nå, så mycket bättre, att du är antiqva-