. . Me Re tMA FÄRS Ce MRrbesra NV BERÄR FE nes hus och blifvit rekommenderad af mig såsom min bästa och äldsta vän, skall du snart se kretsen af dina bekanta utvidgas och lära känna den societet, i hvilken du önskar inträde ... Men säg mig, är du icke antiqvarie eller något ditåt? — Du skall få höra, huru jag var antiqvarie. Då jag för tre år sedan befann mig i Neapel, intresserade jag mig mycket för en prima donna vid San Carlo-teatern ... Jag har alltid haft tycke för teatern... En viss lord Williams Clark fann för, godt att skjuta ut mig hos min diva... Godt! Atta dagar derefter får jag veta, att min kära lord hade ett serdeles begär till en rik samling medaljer och kameer; jag betalar en tredjedel utöfver priset och, i min ordning, blåste jag nu bort hans medaljer. — Men allt hittills, min vän, tycker jag, att era bortblåsningar å ömse sidor voro råelia tjenster ni gjorde hvarann. — Du kan ha rätt, ty hvad skulle jag gjort med de der medaljerna, om jag blifvit egare deraf? . — Hör på. Du känner mig, Anacbarsis. Du vet, om jag fäster minsta vigt vid börden! — Åt hvem säger du det, min vän? — Nå väll Du vill vinna inträde i denna nya verld; men om man icke är adelsman eller militär, blir man der, om ej ogerna sedd, åtminstone lemnad utan all uppmärksamhet. Då jag Du presenterar dig såsom antiqvarie, såsom lärd, vinner du straxt ett slags anseende. Du gör ej nu mera anspråk på att eröfra hjertan? — Visst icke... Jag önskar blott eröfra någon diva — fransyska eller af annan nation — och jag tror mig ega allt, som behböfs, för att billiga ett sådant anspråk. — Nå, så mycket bättre, att du är antiqva