hängighet. sasse ——— För omkring en vecka sedan innehöll! Svenska Biet öfver aflidne f. d. Statsrådet Grefve C. G. Hård en nekrolog, eller snarare en panegyrik. Af de många oriktiga uppgifterna ora den aflidnes person och af den tydliga syftningen att kasta he!a skulden för hans motgångar, ja för hans död, på oppositionen, så väl vid riksdagen som inom pressen, synes klart, att denna artighet mot dea aflidnes stoft tillkommit i den lefliga afsigten, att begagna tllfälligheten af en ibland de under riksrätt ställde f. d Kongl. rådgifvarnes frånfälle, för att väeka medömkan med hans ännu lefvande kamrater och komma folk att tro, att de lida oskyldigt och blifvit orättvist behandlade af nationens representanter och tidningarna. Vi fästade likväl i början ingen vigt vid denna bi-panegyrik; ty det är ifrån det hållet så vanligt, att se dylika beskyllningar och dikter, att det icke föll oss in att nu, mer än ofta eljest, deråt egna en emda rad. Biet har så mycket missbrukat yttrande-rätten genom sina dagliga osanningar, sina falska beskyllningar, sina ensidiga framställningar och sina ilskna anfall emot de akiningsvärda och verksamma män, hvilka offentligen förfäktat nationens rätt och bästa, att gadden längesedan förlorat sin udd. Men till allas förundran har äfven Statstidningen funnit det tillständigt att lunka efter i Biets fotspår och upptaga en god del af dess artikel, hksom hade hon varit angelägen att med svart på hvitt öfvertyga allmänheten, att utfallen deri icke böra betraktas såsom tillhörande bikupan allena, utan att de deri yttrade tämkesätt och bitterhet emot pluraliteten af representationen halva för sig de officiella sympathierna. Så obehagligt det är, att ingå i undersökningar, om aflidna personers lefnadsöden och verksamhet, så snart frukterna af den sednare ej kunna framställas såsom tillfredsställande, se vi oss likväl, sedan de bittra beskyllningarne och de ogrundade och förvrängda uppgifterna uti panegyriken erhållit en officiel karakter, nödgade till en granskning deraf, som skall så väl fullkomligt rättvisa, hvad detta blad någon gång yttrat, angående Grefve Hård, som ock ådagalägga, at dessa yttranden varit högst få och aldrig af den karakter, som Biet pådiktat dem. Panegyristen i Biet uppgifver, att Grefve Hård, som var född 4790, aefter fulländade studier i Upsala, ingick som Auskultant i Götha Hofrätt, af hvilken han, tid efter annan, emottog flera domareförordnanden och hvarest han, någon tid, äfven bestridde advokatfiskalstjensten. Detta är sannt, om man, i stället för aflerar, sätter några och i stället för någen tid, en kort tid. Grefven var aldrig uppförd på Hofrättens stat som ordinarie tjensteman, gifte sig redan 4844, då 24 år gammal, och egnade sig derefter helt och hållet åt det enskilda lifvet. Hans offer på fosterlandets altare i de första mannaåren voro således, snart sagdt, inga, och hela hans verksamhet på tjenstemannabanan inskränkte sig, som man lätt finner, till ungefär den tid, som vanligen åtgår, för att i ett verk hinna initiera sig i det formella af göromålen, samt bestrida några, tillfälligt erhållna vikariater. Panegyristen vwitsordar sjelf, att Grefven offentligern uppträdde först vid riksdagen 4893; och han säger: att ehuru till grundsatser konserva-: tiv, Grefven dock i allmänhet slöt sig till opp9sitionen, om hvilken han yttrar: 4838 års rabulist-uppträden, Aftonblad, Bidragsoeh Vidräkningsböcker hade då ännu icke utbildat en revolutions-opposition, sådan, somna nationens mäns af 1840. Det är således i 14823 års riksdagsförhandlingar, som vi skulle finna början till Grefve Hårds offentliga verksamhet, och det i oppositienens leder. Hvad serskildt angår den uppdragna skilnaden emellan 4840 och 41893 års opposition, så är den visst öm och rörande, men vittnar antingen om en låtsad eller verklig okunnighet, kanske förlåtlig derföre, att gossarna i Biet år 4823 troligen nyss hade börjat gå iskolan. Mvar och en deremot, som sjelf varit vittne till 148983 års riksdag, kan nogsamt intyga, att skriket om revolutionära och spökrädslan för amtidynastiska planer då voro lika stora, som nu, på den sednare ännu fast värre; och om den icke uttryekte sig i alldeles så oblyga termer inför publiken, innan Svenska Biet existerade, så kunna deremot Grefve Wetterstedts rörande loftal öfver hafvens och tvenne rikens förening såsom talismaner