hängighet.
sasse ———
För omkring en vecka sedan innehöll! Svenska
Biet öfver aflidne f. d. Statsrådet Grefve C. G.
Hård en nekrolog, eller snarare en panegyrik.
Af de många oriktiga uppgifterna ora den aflid-
nes person och af den tydliga syftningen att ka-
sta he!a skulden för hans motgångar, ja för hans
död, på oppositionen, så väl vid riksdagen som
inom pressen, synes klart, att denna artighet
mot dea aflidnes stoft tillkommit i den lefliga
afsigten, att begagna tllfälligheten af en ibland
de under riksrätt ställde f. d Kongl. rådgifvar-
nes frånfälle, för att väeka medömkan med hans
ännu lefvande kamrater och komma folk att tro,
att de lida oskyldigt och blifvit orättvist behand-
lade af nationens representanter och tidningarna.
Vi fästade likväl i början ingen vigt vid denna
bi-panegyrik; ty det är ifrån det hållet så van-
ligt, att se dylika beskyllningar och dikter, att
det icke föll oss in att nu, mer än ofta eljest,
deråt egna en emda rad. Biet har så mycket
missbrukat yttrande-rätten genom sina dagliga
osanningar, sina falska beskyllningar, sina ensi-
diga framställningar och sina ilskna anfall emot
de akiningsvärda och verksamma män, hvilka
offentligen förfäktat nationens rätt och bästa, att
gadden längesedan förlorat sin udd.
Men till allas förundran har äfven Statstidnin-
gen funnit det tillständigt att lunka efter i Biets
fotspår och upptaga en god del af dess artikel,
hksom hade hon varit angelägen att med svart
på hvitt öfvertyga allmänheten, att utfallen deri
icke böra betraktas såsom tillhörande bikupan
allena, utan att de deri yttrade tämkesätt och
bitterhet emot pluraliteten af representationen
halva för sig de officiella sympathierna.
Så obehagligt det är, att ingå i undersök-
ningar, om aflidna personers lefnadsöden och
verksamhet, så snart frukterna af den sednare
ej kunna framställas såsom tillfredsställande, se
vi oss likväl, sedan de bittra beskyllningarne
och de ogrundade och förvrängda uppgifterna
uti panegyriken erhållit en officiel karakter,
nödgade till en granskning deraf, som skall så
väl fullkomligt rättvisa, hvad detta blad någon
gång yttrat, angående Grefve Hård, som ock åda-
galägga, at dessa yttranden varit högst få och
aldrig af den karakter, som Biet pådiktat dem.
Panegyristen i Biet uppgifver, att Grefve Hård,
som var född 4790, aefter fulländade studier i
Upsala, ingick som Auskultant i Götha Hofrätt,
af hvilken han, tid efter annan, emottog flera
domareförordnanden och hvarest han, någon tid,
äfven bestridde advokatfiskalstjensten. Detta är
sannt, om man, i stället för aflerar, sätter nå-
gra och i stället för någen tid, en kort tid.
Grefven var aldrig uppförd på Hofrättens stat
som ordinarie tjensteman, gifte sig redan 4844,
då 24 år gammal, och egnade sig derefter helt
och hållet åt det enskilda lifvet. Hans offer på
fosterlandets altare i de första mannaåren voro
således, snart sagdt, inga, och hela hans verk-
samhet på tjenstemannabanan inskränkte sig,
som man lätt finner, till ungefär den tid, som
vanligen åtgår, för att i ett verk hinna initiera
sig i det formella af göromålen, samt bestrida
några, tillfälligt erhållna vikariater.
Panegyristen vwitsordar sjelf, att Grefven of-
fentligern uppträdde först vid riksdagen 4893; och
han säger: att ehuru till grundsatser konserva-:
tiv, Grefven dock i allmänhet slöt sig till opp9-
sitionen, om hvilken han yttrar: 4838 års ra-
bulist-uppträden, Aftonblad, Bidrags- oeh Vid-
räkningsböcker hade då ännu icke utbildat en
revolutions-opposition, sådan, somna nationens mäns
af 1840. Det är således i 14823 års riksdags-
förhandlingar, som vi skulle finna början till
Grefve Hårds offentliga verksamhet, och det i
oppositienens leder.
Hvad serskildt angår den uppdragna skilnaden
emellan 4840 och 41893 års opposition, så är
den visst öm och rörande, men vittnar antingen
om en låtsad eller verklig okunnighet, kanske
förlåtlig derföre, att gossarna i Biet år 4823
troligen nyss hade börjat gå iskolan. Mvar och
en deremot, som sjelf varit vittne till 148983 års
riksdag, kan nogsamt intyga, att skriket om re-
volutionära och spökrädslan för amtidynastiska
planer då voro lika stora, som nu, på den sed-
nare ännu fast värre; och om den icke uttryekte
sig i alldeles så oblyga termer inför publiken,
innan Svenska Biet existerade, så kunna deremot
Grefve Wetterstedts rörande loftal öfver hafvens
och tvenne rikens förening såsom talismaner