je plu:on. Öfverste de Surville anländer med
en trumpetare, för att ge oss detta tillkänna.
Det var dagen före bataljen vid Arnheim, vid
pass klockan 8 på aftonen. Besitta mig, herre,
när vi sågo det der mjölkskägget, som kom för
att arrestera och skjuta oss, han ensam, skrat-
tade vi straxt, så vi måtte kikna. Han låter
trumpetaren kommendera till häst, och vi stäla
oss i fönstergluggar na.
— Soldater, jag är eder öfverste; kejsaren
skickar mig till er; ha ni inte inom en qvarts
timma stä!lt upp er till batalj här på piatsen,
eller om ni icke angifvit de -bofvarne, som skju-
tit på öfverste Picot, så blir jag ond.
Då vi hörde den fina vackra herrn säga oss
det der, blef det ett skratt, ett hvisslande och
skrik utan all ända. Men utan att fälla modet,
tog öfversten upp silt ur, såg hvad klockan var
och sade med sin lilla vackra min: klockan pre-
cis nio äro ni på platsen, till batalj.
Denna kallblodighet verkade på oss. Vi sade
till hvarandra: Han är en tapper gosse, den der;
det hindrade oss likväl inte att hålla ett helfve-
tes väsen och skrika, alt man skulle ge oss till-
baka vår gamla öfverste Ledoux och lofva att
inte decimera 0ss, så ville vi gifva oss. Fjern-
delstimman går, öfversten tager åter upp sitt ur
låter blåsa till häst; det förstås af sig sjelf, alt
vi ej gingo ur stället; han säger till oss: ni vil-
ja icke sitta upp? — Nej! nej! — Godt, jag ser
hur det är fatt, säger öfversten; i morgon stor-
mas redutten vid Arnheim, ni vilja icke slåss,
ni äro ena rädda stackare!
— Nog, nog, sade Dauphin, åter afbrytande
Glapisson.