blifvit bragt till stånd. — Sedan denna gudamenniska genom döden blifvit ryckt undan menniskans sinnliga åskådning, gick han öfver till hennes erinring oeh föreställning; den i honom innehållna enheten af det gudomliga ech merskliga blir allmänt medvetande, och evigt måste samfundet innerligt erinra sig hans lefnad: såsom han i yttre måtto undergick döden, så måste den troende i andlig måtto döda sig, på det att, genom den andliga uppståndelsen, Gud och menniska i hans ande fullkomiigen blifva ett.) Med ledning af denna nya återlösningslära hafva många tbeologer vändt sig tilibaka tilsin gamla rättrogemhet, men på omvänd väg. Under det nemligen kyrkan grundade sin lärobyggnad på historisns rigtighet, bevisar denna ny-ortodoxa skola historiens riktighet ur sanningen af den uppställda grundsatsen; ty dess lära ätergår till denna satsen: ,allt förnuftigt måste vara verkligt) — deraf härledas t. ex. följande satser: Jesus kunde icke annat än verka underbart, emedan undergörandet var honom naturligt; upp ståndelsen är så litet förvånande, att det skulle förvåna, om Christus icke vore uppstånden, o. s. v. Ingen lärer likväl låta öfvertala sig, alt, genom dessa konstigt förbundna satser, de af kyrkoläran förutsatta underverkshistoriernas verklighet äv bevisad. Ty om också gudomligt och menskligt äro ett, följer deraf, att denna enhet förkroppsligade sig i en enskild menniska? att den gudomliga och menskliga naturen varit förenade i en historisk person? Om den gudomlige anden i menskligheten uppenbarar sig genem allt större herravälde öfver den menskliga naturen, måste derföre en enskild merniska hafva utöfvat detta herravälde i fullaste mått? Slutligen — hvem lärer ur den satsen, att dödandet af det sinnliga hos menniskan är en andens uppståndelse, vilja bevisa en menniskas kroppsliga uppstindelse! s Nej! låtom oss vidblifva den höga idgen om em enhet af det gudemliga och menskliga; men sökom icke deras förverkligande i ett enda änd ligt väsen, hvarvid alla andra skulle gå miste om delaktighet, utan i hela menskligheten : i mångfalden af enskilda väsenden, som supplera hvarandra ömsesidigt, ech tillsamman bilda ett helt — här blir denna enbet verklig på ett oändligt högre sätt, än om vi tänka oss den inneslaten och afslutad i en enda: i raenskligheten har Gud ej en gång, utan af evighet blifvit menniska; i henne lefver han i rikaste fuliheten af sin kraft Om Jäsaren i ofvan anförda ej kan finna någon rätt mening, må han trösta sig med författaren, hvilken är i ssmma beligenhet. Ehuru utgående från ganska sanna satser, utbreder sig dock derna lära om Christus i en punkt, så att man kunde tro, att Jesus så genomgått lif, död och uppståndelse, blott för att på praktisk väg bibringa menpiskan — Hegelska filosofien!