blifvit bragt till stånd. — Sedan denna guda-
menniska genom döden blifvit ryckt undan men-
niskans sinnliga åskådning, gick han öfver till
hennes erinring oeh föreställning; den i honom
innehållna enheten af det gudomliga ech mersk-
liga blir allmänt medvetande, och evigt måste
samfundet innerligt erinra sig hans lefnad: såsom
han i yttre måtto undergick döden, så måste den
troende i andlig måtto döda sig, på det att, ge-
nom den andliga uppståndelsen, Gud och men-
niska i hans ande fullkomiigen blifva ett.)
Med ledning af denna nya återlösningslära
hafva många tbeologer vändt sig tilibaka tilsin
gamla rättrogemhet, men på omvänd väg. Under
det nemligen kyrkan grundade sin lärobyggnad
på historisns rigtighet, bevisar denna ny-ortodoxa
skola historiens riktighet ur sanningen af den
uppställda grundsatsen; ty dess lära ätergår till
denna satsen: ,allt förnuftigt måste vara verk-
ligt) — deraf härledas t. ex. följande satser:
Jesus kunde icke annat än verka underbart, e-
medan undergörandet var honom naturligt; upp
ståndelsen är så litet förvånande, att det skulle
förvåna, om Christus icke vore uppstånden, o. s. v.
Ingen lärer likväl låta öfvertala sig, alt, genom
dessa konstigt förbundna satser, de af kyrkoläran
förutsatta underverkshistoriernas verklighet äv be-
visad. Ty om också gudomligt och menskligt
äro ett, följer deraf, att denna enhet förkropps-
ligade sig i en enskild menniska? att den gu-
domliga och menskliga naturen varit förenade i
en historisk person? Om den gudomlige anden
i menskligheten uppenbarar sig genem allt större
herravälde öfver den menskliga naturen, måste
derföre en enskild merniska hafva utöfvat detta
herravälde i fullaste mått? Slutligen — hvem
lärer ur den satsen, att dödandet af det sinnliga
hos menniskan är en andens uppståndelse, vilja
bevisa en menniskas kroppsliga uppstindelse!
s Nej! låtom oss vidblifva den höga idgen om
em enhet af det gudemliga och menskliga; men
sökom icke deras förverkligande i ett enda änd
ligt väsen, hvarvid alla andra skulle gå miste
om delaktighet, utan i hela menskligheten : i mång-
falden af enskilda väsenden, som supplera hvar-
andra ömsesidigt, ech tillsamman bilda ett helt
— här blir denna enbet verklig på ett oändligt
högre sätt, än om vi tänka oss den inneslaten
och afslutad i en enda: i raenskligheten har Gud
ej en gång, utan af evighet blifvit menniska; i
henne lefver han i rikaste fuliheten af sin kraft
Om Jäsaren i ofvan anförda ej kan finna någon
rätt mening, må han trösta sig med författaren,
hvilken är i ssmma beligenhet. Ehuru utgående
från ganska sanna satser, utbreder sig dock derna
lära om Christus i en punkt, så att man kunde
tro, att Jesus så genomgått lif, död och uppstån-
delse, blott för att på praktisk väg bibringa men-
piskan — Hegelska filosofien!