frånskiljande, blott ett allmänt menskligt, en idee
ett ideal, och icke, hvarpå dock Schletermacher
lägger så mycken vigt, en menniska, hos hvilken
ett helt och hållet gudomligt medvetande var
ett verkligt, ända till mindsta delar fulländadt
factum. — Taga vi saken ännu närmare i be-
traktelse, så är oförmågan att synda en egenskap,
som ej låter förena sig med den menskliga na-
turen, som är sammansatt, ej blott af förnuftiga,
utan äfven sinnliga drifter; — och, hvad mera
är, ett väsen, som ej en gång vacklade i det
goda, ej bestod någon strid, var ej någon men-
niska, då det saknade viljans frihet.
Men äfven för den kristna tron gör Schleter-
machers lära icke nog, i det han påstår, att upp-
ståndelse och himmelsfärd ej äro för densamma
väsendtliga: men tron på dessa är den egentliga
grundsten, på hvilken samfundet bief upprättadt;
utan dem skulle den döde Christus ej varit dem
en källa till salighet, och slutligen skulle den
yttre framställningen af den kristna tron, den
som ligger i en kedja af kyrkofester, blifvit objelp-
ligt sårad genom påskfestens aflägsnande.
aDock, hela grundvalen, på hvilken Sechleier-
macher bygger sin lära om Jesu person, måste
anses för otillfredsställande; han slutar nemli-
gen, som vi sett, från den verkan, som finns i
samfundets kristliga medvetande, till Jesu person,
såsom dess orsak. Men det kan icke hevisas,
att denna verkan, utan den historiska verklighe-
ten af en sådan Christus, skulle varit omöjlig:
dess höga förträfflighet kunde väl gifva anledning,
att stegra hans person till ett blott ideal, hvars
oförmåga att synda man blott öfverförde på den
historiska Christus. När Schleiermacher deremot
anmärker, att den med synd behäftade mensk-
ligheten ej kunnat för sig sjelf skapa ett sådant
ideal, en fläckfri urbild, så är detta origtigt; ty
äfven så väl som vi såsom ofullkomliga väsen
likväl kunna bilda oss föreställningen om ett
fullkomligt, såsom ändliga om ett oändligt, lika
så väl höja vi oss äfven såsom syndiga väsen till
föreställningen om ett från synden fritt ideal:
ja, vi skulle icke en gång tala om det ofulikom-
liga och syndiga, om vi ej hos oss hyste ideen
om det fullkomliga och heliga. Men om vi ock-
så ej kunde ur oss sjelfva bilda idealet af den
skuldfrie Christus, hvarföre verkade icke Gud
det vida mera andliga undret, att låta det så-
som öfvernaturligt framträda i menskligheten,
än det af Schleiermacher antagna, vida mera
kroppsliga af ett verkligen lefvande blifvet öfver-
menskligt ideal, sådant som Jesus, enligt hans
lära, var?
Ehuru nu Schleiermacher för sin egen del var
fast öfvertygad, att den Christus, som han bildat
sig i sin föreställning, äfven verkligen lefvat. så
blifver det dock visst, att en sådan, i enlighet
med förevarande historiska factum, sådant det
nu uppgifves, aldrig lefvat; — att hans Christus
ej i verkligheten kan hafva varit till, utan blott
är ett ideal; — och att en sådan gdeal-Christus
alls icke var nödig, för att i samfundet verka
det, som han kallar kristligt medvetande. Schlei
ermacher har visserligen i sin lära bevarat ett
högt, sällsamt sinnelag; men hvad som, på sätt
som detta, blott är en tilldragelse från en en-
skilds inre erfarenhet, kan aldrig blifva en all-
män grundval för allas tro och vetande: aldra-
minst kunna vi tillerkänna en Christus, sådan
som han lefver i en enskilds ideal, historisk verk-
lighet.,