upproret på Candia. Trogen sin förra politik, vid-.
tog Fransyska regeringen ånyo åtgärder att före-
komma den reaktion, som Porten så lifligt önskade.
Det var i denna afsigt, som Hr Leroy, för ett par
veckor sedan, afseglade till Tunis i spetsen för en
betydlig sjöstyrka.
Denna sednaste demonstration aflopp icke mindre
lyckligt än de föregående. Tahir Pascha, som blef
öfvertygad om omöjligheten att lyckas i sitt förehaf-
vande, gaf det på båten, och ligger nu helt stilla för
ankar i Konstantinopel, utan tvifvel i afvaktan afett
bättre tillfälle, men som vi tro, att Fransyska rege-
ringen icke skall tillåta honom att begagna.
Dessa äro sjelfva facta. Vi skola nu förklara,
hvarföre Frankrike satte sig emot Sultans bemödan-
de, att lägga Beyen i Tunis under sitt välde. För-
klaringea är helt enkel. Frankrike, som yrkade, att
Mehemed Ali skulle få bibehålla ett visst oberoende
i sina förhållanden till Sultan, kunde icke konse-
quent och utan skada för sina intressen öfvergifva
Beyen i Tunis. Der har Frankrike ett ännu mera
omedelbart intresse, än i Egypten. Regentskapet
Tunis gränsar till Beyskapet Konstantineb, som för
närvarande är under vårt välde. Det är derföre af
stor vigt för Frankrike, att regenten i Tunis i viss
mån är oberoende af Porten. Om Sultan verkligen
såsom regent herrskade vid våra gränser i Konstan-
tineh, så blefve han en dålig granne för oss. Vi
skulle hvarje dag finna oss utsatta för tvister med
honom, och, hvad värre är, med alla hans beskyd-
dare. Detta skulle blifva en beständig källa till led-
samheter och måhända till kollisioner. Härtill kom-
mer jiterligare, att Araberne i den delen af Afrika
icke äro af samma religions-sekt, som Turkarne.
De förre erkänna kejsaren af Marocko såsom deras
öfverhufvud, då deremot de sednare anse Sultan så-
som profetens laglige efterträdare. Om dessa tvenne
sekter kommo i beröring med hvarandra, skulle det
föranleda ett förfarligt krig, hvilket möjligen kunde
föda af sig andra oroligheter, dem vi äro så ange-
lägna om att förekomma, och hvilka måhända skulle
fordra vår mellankomst. Resultatet af en dylik mel-
lankomst skulle blifva, att försena fredsverket i Al-
gier, hvilket det är så önskvärdt för oss, att bringa
till stånd.
Till slut upprepa vi ånyo, att Porten för närva-
rande alldeles frängått förslaget att anfalla Tunis.
Det tillhörer nu våra diplomater, att på vänskaplig
väg tillvägabringa en definitif afsägelse af alla an-
språk på Beyskapet Tunis, eller, ifall det skulle blif-
va nödvändigt, återstår det för vår flotta, att tillba-
kavisa, såsom hon redan förut gjort 2 eller 3 gån
ger, hvarje nytt försök emot Beyen i Tunis.n