läran ägt rum, första gången endast kan blifv:
en varning. Icke heller kan jag anse Aktor si
okunnig om all vanlig praxis vid lagarnas tillämp
ning, att han med uttrycket angående den var-
ning, som jag af det anställda åtalet bordt in
hemta,, kan mena, att sjelfva åtalet redan skul-
le utgöra den i ofvanberörde lagrum omtalade
varning, heldst en sådan aldrig kan komma :
fråga i annat fall, eller förr än den anklagade.
i följd af nämndens utslag, befunnits skyldig at!
undergå varningen. Men imedlertid nödgas jag
yrka, att Aktor må bestämdt utsäga sin mening
i detta afseende, och anhåller att sedermera ser-
skildt deröfver få utlåta mig. Stockholm den
49 Oktober 4844. 4. W. Strehlenert.
SPOCKHOLM den 20 Okt.
— Läsaren finner här ofvan i dagens num-
mer Svarandens i det Straussiska tryckfrihets-
målet förklaring öfver aktors slutpåstående. Vi
meddela detta dokument, likasom det skett med
de öfriga skrifterna i detta för yttranderätten
så vigtiga mål, i dass helhet, eburu det är nå-
got utförligt, emedan genom den nu sluta-
de skriftvexlingen ett fullständigt begrepp der-
af kan fattas såväl om den nu specielt före-
varande tvistefrågan, som om Strausss teologi-
ska åsigter i allmänhet. Sedan förklaranden nem-
ligen i den förra skriften genom exempel visat, till
hvilka omöjligheter och motsägelser det stundom
leder, om man vill ensamt hålla sig till den boktsaf-
liga uppfattningen af de historiska berättelserna,
i deras materiella mening, har han i den sednare
närmare bestämt huru Strauss uppfattat kri-
stendomen, och tillika med framdragande af cita-
tioner och prejudikater ådagalagt, dels att teo-
logerne långt före honom måst i de flesta fall
och nästan utan undantag gå utom bokstafven,
samt att all lära och predikan egentligen miste
så ut på, att med förklaringar tillfredsställa be-
säret efter en fast öfvertygelse, dels ock visat,
att dylika tydningar i tryckta skrifter, äfven då
le betydligt skiljt sig från en och annan af dog-
merna, likväl aldrig hittills ansetts innefatta nå-
son förnekelse af den Evangeliska läran. Detta
ir för öfrigt en omständighet, som bekräftas af
len dagliga erfarenheten, då man vet, att t. ex.
len Svedenborgska äfvensom den Herrnhutiska
ärans anhängare med flera, icke ansetts böra för-
öljas med varningar eller förvisas ur landet.
— Majoren vid Svea Lifgarde, öfversten Lars
sagerheim, har erhållit det förtroendet, att un-
ler den tid kammarherren B. Rosenblad är il
ndra allmänna värf frånvarande, i hans ställej
ara ledamot i Unionskommitteen.
