läran ägt rum, första gången endast kan blifv: en varning. Icke heller kan jag anse Aktor si okunnig om all vanlig praxis vid lagarnas tillämp ning, att han med uttrycket angående den varning, som jag af det anställda åtalet bordt in hemta,, kan mena, att sjelfva åtalet redan skulle utgöra den i ofvanberörde lagrum omtalade varning, heldst en sådan aldrig kan komma : fråga i annat fall, eller förr än den anklagade. i följd af nämndens utslag, befunnits skyldig at! undergå varningen. Men imedlertid nödgas jag yrka, att Aktor må bestämdt utsäga sin mening i detta afseende, och anhåller att sedermera serskildt deröfver få utlåta mig. Stockholm den 49 Oktober 4844. 4. W. Strehlenert. SPOCKHOLM den 20 Okt. — Läsaren finner här ofvan i dagens nummer Svarandens i det Straussiska tryckfrihetsmålet förklaring öfver aktors slutpåstående. Vi meddela detta dokument, likasom det skett med de öfriga skrifterna i detta för yttranderätten så vigtiga mål, i dass helhet, eburu det är något utförligt, emedan genom den nu slutade skriftvexlingen ett fullständigt begrepp deraf kan fattas såväl om den nu specielt förevarande tvistefrågan, som om Strausss teologiska åsigter i allmänhet. Sedan förklaranden nemligen i den förra skriften genom exempel visat, till hvilka omöjligheter och motsägelser det stundom leder, om man vill ensamt hålla sig till den boktsafliga uppfattningen af de historiska berättelserna, i deras materiella mening, har han i den sednare närmare bestämt huru Strauss uppfattat kristendomen, och tillika med framdragande af citationer och prejudikater ådagalagt, dels att teologerne långt före honom måst i de flesta fall och nästan utan undantag gå utom bokstafven, samt att all lära och predikan egentligen miste så ut på, att med förklaringar tillfredsställa besäret efter en fast öfvertygelse, dels ock visat, att dylika tydningar i tryckta skrifter, äfven då le betydligt skiljt sig från en och annan af dogmerna, likväl aldrig hittills ansetts innefatta nåson förnekelse af den Evangeliska läran. Detta ir för öfrigt en omständighet, som bekräftas af len dagliga erfarenheten, då man vet, att t. ex. len Svedenborgska äfvensom den Herrnhutiska ärans anhängare med flera, icke ansetts böra föröljas med varningar eller förvisas ur landet. — Majoren vid Svea Lifgarde, öfversten Lars sagerheim, har erhållit det förtroendet, att unler den tid kammarherren B. Rosenblad är il ndra allmänna värf frånvarande, i hans ställej ara ledamot i Unionskommitteen.