dersökningen synes tillintetgöra em af kyrkansj
dogmer, men författaren deremot, så snart han
lemnat kritiken, erkänner samma dogms san-
ning. Ty i sjelfva verket upphälves derigenom
endast det historiska beviset för dogmens sanning,
icke sjelfva denna sanning, hvilken Strauss vill
hafva bevisad genom dogmens egen förnufighet.
Man kunde här fråga: kan något annat bevis än
det historiska finnas? Just Strausss kritik be-
svarar denna fråga. Den, som skådar ikring sig
och ser, att kristendomens sanningar i denna
stund läras och tros af millioner menniskor,
måtte väl redan häri finna ett starkare bevis
för deras sanning, än uti berättelsen om hvad
för aderton sekler sedan passerat. Och när har
väl den sanna tron berott af de historiska bevi-
sen? Den troeade iror väl på Evangeliernas be-
rättelser, men icke derföre att dessa något be-
visa, utan derfore, att Guds ande i honom be-
vittnar deras sanning. Till denna punkt vill nu
Strauss älven föra dem, för hvilka icke känslans
tro mera är tillräcklig, utan hvilka söka en tro,
som är förnuftig öfvertygelse; han vill leda dem
till ett inre bevis för det historiskt öfverlemna-
des sanning. Författaren till den åtalade skrilf-
ten säger derom på anfördt ställe: Detta bevis
skulle kunna göras utförligt endast i ett eget
verk; derföre måste vi här inskränka oss till att
antyda, ait äfven på den af oss valda vägen till
tvifvel på den i de historiska böckerna fram-
ställda traditionen, bryggan till den kristna tron
står oss öppen. Strauss har nu utgifvit detta
verk, som här påpekas, i sin dogmatik; men i
hans Leben Jesu,, likasom i den åtalade skrif-
ten, kunde det ifrågavarande beviset endast an-
tydasp, emedan i dessa kritiken öfver de histori-
ska bevisen är hufvudsak.
Efter hvad jag i korthet anfört, bör det ej fö-
refalla underligt, om de citationer ur boken, jag
ofvanföre gjort, rakt motsägas af dem Aktor an-
fört. Aktur, som funnit mera behag i den hi-
storiska bevisningen, eller icke mäktat höja sig
till den filosofiska, har derföre stannat vid ett
blott vegatift resultat. Den, som deremot eger
förmåga att bedöma saken i dess helhet, finner
att författaren uppviset det negativa resultat,
hvartill den historiska bevisningen leder, i all
dess nakenhet, endast för att ådagalägga nödvän-
digheten af ett säkrare stöd och med ens befria
dem, för hvilkas öfvertygelse historien i den ena
ellar andra punkten är otillräcklig, från alla få-
fänga försök, att i den finna tillfredsställelse.
Det torde väl här icke blifva fråga orm att mot
hvarandra afväga de båda bevis-arterna. Ej hel-
ler vill jag förutsätta, att det historiska bevisets
negativa resultat af en upplyst och rättvis do-
mare ensamt skall tagas i betraktande. Om t: ex.
någon lärde som följer: Rådfrågar man erfa-
renheten, så finner man, att odödligheten är en
tom saga; ty vi se för våra ögon dagligen, att
menniskans andeiiga förmögenheter upphöra til-
lika med hennes lif, och ingen har ännu haft
en uppenbarelse ifrån den förmenta andeverlden
— alla berättelser om sådana äro obevisade,
bero på vidskepelse, 0. s. v. och upphöra att
omtalas och tros i mån af bildningens framsteg.
Men å andra sidan är den sinliga erfarenheten
ingen domare öfver hvad anden tillhörer. Alla
bevis, som man ur densamma vill hemia för
eller emot odödligheten, äro odugliga. Förnuftet
deremot siger oss, att den icke kan bero al tid
eller rum, och odödligheten är derföre en andens
nödvändiga egenskap, dess från densamma oskilj-
bara väsende, — skulle då, jag frågar det, en
författare, som lärde något sådant, af någon dom-
stol i verlden rättvist kunna fällas såsom den
der förnekat själens odödlighet, lifvet efter detta?
Hvarje upplyst och rättsinnig menniska skall
härtill svara Nej. Och det här angifnoa är, såsom
jag visat, förhållandet med den åtalade skriftens
läror angående Frälsarens gudom, födelse, död,
uppståndelse o. s. v. Med trygghet kan jag der-
före afvakta nämndens utlåtande öfver aktors an-
klage!se, äfven om den skulle lägga de af aktor
anförda citationer till grund för sitt bedömande,
ty rättvisan skall då fordra, a!t dessa icke be-
traktas för sig, utan i det förbållande deäga till
skriftens öfriga delar och till hela dess syitning.
Till hvad således oktor anfört, t. ex. såsom ett
förnekande af Kristi aflelse af den Helige Anda
bör då tilläggas: detta är kritikens resultat, och
ett historiskt bevis är här omöjligt; men i och
för sig förblifver Kristi öfvernaturliga födelse en
evig sanning. Och så vid hvarje aktors öfriga
anföranden.