dersökningen synes tillintetgöra em af kyrkansj dogmer, men författaren deremot, så snart han lemnat kritiken, erkänner samma dogms sanning. Ty i sjelfva verket upphälves derigenom endast det historiska beviset för dogmens sanning, icke sjelfva denna sanning, hvilken Strauss vill hafva bevisad genom dogmens egen förnufighet. Man kunde här fråga: kan något annat bevis än det historiska finnas? Just Strausss kritik besvarar denna fråga. Den, som skådar ikring sig och ser, att kristendomens sanningar i denna stund läras och tros af millioner menniskor, måtte väl redan häri finna ett starkare bevis för deras sanning, än uti berättelsen om hvad för aderton sekler sedan passerat. Och när har väl den sanna tron berott af de historiska bevisen? Den troeade iror väl på Evangeliernas berättelser, men icke derföre att dessa något bevisa, utan derfore, att Guds ande i honom bevittnar deras sanning. Till denna punkt vill nu Strauss älven föra dem, för hvilka icke känslans tro mera är tillräcklig, utan hvilka söka en tro, som är förnuftig öfvertygelse; han vill leda dem till ett inre bevis för det historiskt öfverlemnades sanning. Författaren till den åtalade skrilften säger derom på anfördt ställe: Detta bevis skulle kunna göras utförligt endast i ett eget verk; derföre måste vi här inskränka oss till att antyda, ait äfven på den af oss valda vägen till tvifvel på den i de historiska böckerna framställda traditionen, bryggan till den kristna tron står oss öppen. Strauss har nu utgifvit detta verk, som här påpekas, i sin dogmatik; men i hans Leben Jesu,, likasom i den åtalade skriften, kunde det ifrågavarande beviset endast antydasp, emedan i dessa kritiken öfver de historiska bevisen är hufvudsak. Efter hvad jag i korthet anfört, bör det ej förefalla underligt, om de citationer ur boken, jag ofvanföre gjort, rakt motsägas af dem Aktor anfört. Aktur, som funnit mera behag i den historiska bevisningen, eller icke mäktat höja sig till den filosofiska, har derföre stannat vid ett blott vegatift resultat. Den, som deremot eger förmåga att bedöma saken i dess helhet, finner att författaren uppviset det negativa resultat, hvartill den historiska bevisningen leder, i all dess nakenhet, endast för att ådagalägga nödvändigheten af ett säkrare stöd och med ens befria dem, för hvilkas öfvertygelse historien i den ena ellar andra punkten är otillräcklig, från alla fåfänga försök, att i den finna tillfredsställelse. Det torde väl här icke blifva fråga orm att mot hvarandra afväga de båda bevis-arterna. Ej heller vill jag förutsätta, att det historiska bevisets negativa resultat af en upplyst och rättvis domare ensamt skall tagas i betraktande. Om t: ex. någon lärde som följer: Rådfrågar man erfarenheten, så finner man, att odödligheten är en tom saga; ty vi se för våra ögon dagligen, att menniskans andeiiga förmögenheter upphöra tillika med hennes lif, och ingen har ännu haft en uppenbarelse ifrån den förmenta andeverlden — alla berättelser om sådana äro obevisade, bero på vidskepelse, 0. s. v. och upphöra att omtalas och tros i mån af bildningens framsteg. Men å andra sidan är den sinliga erfarenheten ingen domare öfver hvad anden tillhörer. Alla bevis, som man ur densamma vill hemia för eller emot odödligheten, äro odugliga. Förnuftet deremot siger oss, att den icke kan bero al tid eller rum, och odödligheten är derföre en andens nödvändiga egenskap, dess från densamma oskiljbara väsende, — skulle då, jag frågar det, en författare, som lärde något sådant, af någon domstol i verlden rättvist kunna fällas såsom den der förnekat själens odödlighet, lifvet efter detta? Hvarje upplyst och rättsinnig menniska skall härtill svara Nej. Och det här angifnoa är, såsom jag visat, förhållandet med den åtalade skriftens läror angående Frälsarens gudom, födelse, död, uppståndelse o. s. v. Med trygghet kan jag derföre afvakta nämndens utlåtande öfver aktors anklage!se, äfven om den skulle lägga de af aktor anförda citationer till grund för sitt bedömande, ty rättvisan skall då fordra, a!t dessa icke betraktas för sig, utan i det förbållande deäga till skriftens öfriga delar och till hela dess syitning. Till hvad således oktor anfört, t. ex. såsom ett förnekande af Kristi aflelse af den Helige Anda bör då tilläggas: detta är kritikens resultat, och ett historiskt bevis är här omöjligt; men i och för sig förblifver Kristi öfvernaturliga födelse en evig sanning. Och så vid hvarje aktors öfriga anföranden.