i; (Insändt.)
ORNEN I BUR.
(Allegori.)
4. Se hit, god vän, hur i mörkaste hörn
Af buren der sitter som död den örn!
Har han ej utrymmet tillräckligt stort?
Och pinnar man ju till hans nöje har gjert
uti burer.
B. Utrymme, min vän, han eogde en gång
Då jorden sjelf för den frie var trång.
I molnen gungade stolt som em kung
Densamme som nu synes håglös och tung
uti buren.
4. Men hvarför? — Fri är ju hans utsigt, vän?
Nog syns genom gallret blå bimmelen
Nej, sofver visst gör han; ty stör hans ro,
Så lifvas den skendäda bild, må ni tro,
uti buren.
B. Ej lätt ssfver sorgen. — Visst nu hans blick
I minnet kringirrar dena tid han fick
I svindlande köjd på strålande bar
Lik stormen emsegla vår verlds ocean — — —
uti buren!
4. Han lider, måske! — döek nöd är det ej,
Ty dertill säger ju vaktaren nej.
Och felket, som lystet beser hans bur,
Bör fågna i tysthet det stolta djur
uti buren.
R. Ja, — herrligt försvinner hans ädla lif
Till liknöjda lättingars tidsfördrif!
Fast grånad, min vär, syns ri alltför — ung
Att rätt fatta sorgen hes melnens kung.
Men sannt ni sade: ej lider kan nöd,
Hvars fångslade ande är lefvande död
uti buren.
Så sinneslidande jag fann — 6, finne mången! —I
En snillets son ), som för sin kenst blott bramn,
Som glödande förtärs, i neslig boja fången
Uti det fängsel glömd, som Dårkus har till namn.
Men högmodsanden
Har smidt de banden.
Mildt vore dödens straff för famtasians grubbel
Hot lifstidsbojans tyngd, sem på en själ
Af eld ech kraft ech lif skall trycka tiodubbel.
Finans ej en menskovän — förtviflan väl,
Som hyddan krossar,
Mans bojor lossar.
) 0. 8. Graffman, måhända, näst Fahlerantz
Sveriges förste landskapsmålare, blef sommar-
tiden 1858, genom Kongl. Öfvrerståthållare embe-
tets försorg, insatt på Danvikem, der han ännu
qvarhålles. Anledning, em icke skälet, dertill
var ett förfluget yttrande, som den i orden häf-
tige, men, insändaren vsaterligen, aldrig våldsam-
me mannen lårer fållt, innebärande het mot Kej-
sar Mieolai lif, hvilken då besökte Steekkbolm.
Faran för mordet tyckes nu längesedan förbi, och
en grymt tillräcklig besinningstid blifvit förunmad
åt den presuppererade mördaren. Om iter rätts-
skälet till denna bekandling är mannens i vissa
fall excentriska besynnerlighet, (som likväl aldrig
stört samhällsfriden); så kan med fog frågas:
bvarför inspärrar man icke alla lefrande besyn-
perligheter i ett ofantligt dårkhus? — Graffman
är ännu i sin verksammaste ålder — blott 59
år gammal — af stelt föresats besluten att ej
arbeta för andras nöje i ett oförijent fängelse.
och detta sitt löfte har han nu hållit öfver 5:ne;
år. I öfrigt har ban inom inrättningen, enligt
vittnesbörd af dess ädle och aktningsvärde före-
ståndare, Hr Dokter Åkerman, alltid uppfört sig
fredligt oeh stilla. I esäkert hopp att hes en
man af. qvalit firna ett varmt nit för saken,
kan insändaren j sin ringhet emdast garantera,
att Hr Doktor Åkerman, mot god mans borgen,
för sin del gerna somtyeker till ett befrielseför-i
sök med Graffman.
—— ur