deles intet från dig. Gå fråm min åsjm, och låt mig aldrig se dig mer. Bista, nådige herr grefve, förlåt homom! bad Enelie med ljuf rörande stämma; förlåt oss begge kärleken har öfverväldigat oss. Låt ert ädla hjerte vara vår domare! aDen tjufpojken visste huru kär jag hade henne, och huru väl jag unmade henne, och huru lycklig jag ämnade göra henne. Nej! det kan jag aldrig i verlden ferlåta honom. Om han icke i detta ögonbliek anträder sin resa till Sterner, utstryker jag homom för evigt ur mitt hjerta och ur mitt testamente. Ni må göra med mig huru ni behagar, sade Adolf beslutsamt, men till Sterner reses jag i all evighet icke. Jag kan icke gifta mig med den Amerikanska narrens dotter, ty grefvinnan Emilie är redan min maka!s Länge stod Wallheim med vidöppen mun vid genna öfverraskande nyhet. Han kunde i början ieke begripa huru Adolf hade kunnat våga så öfverkorssa hans planer. Slyngel, jag skjuter ibjäl dig!s skrek han full af vrede, under det han fattade sin jagtbössa och spände hanen. Emilie skyndade hastigt till sin make och betäckte honom med sin egen kropp för enkelns raseri. Detta återkallade Wallheim till besinning; brummande bortkastade han bössan. Emilie började nu: Förlåt oss vår ungdoms o betänksamhet! Vi äro förlorade om våra böner ieke förmå röra er. Sorg och elände skall följa våra steg och förtviflan blifva vår lott, och vi måste anklaga er som dess upphofsman sÄnnu mera! ropade grefven, oroligt stampande med fötterna. Hvad har jag då gjort? Den godhet, med hvilken ni alltid behandlat os5, fortfor Emilie, och der frihet hvilken ni ständig! tillåtit oss, har låtit oss hoppas, att ni gillade et! ömmare förhållande emellan oss båda. Blott för: sent blefvo vi varse vår villfarelse, och vi funnc att ni hade bestämt Adolfs hand till fröken vor Sterner. 1 nöden tillgrepo vi det enda medel som stod oss tillbuds: vi läto hemligen viga oss.