deles intet från dig. Gå fråm min åsjm, och låt mig
aldrig se dig mer.
Bista, nådige herr grefve, förlåt homom! bad
Enelie med ljuf rörande stämma; förlåt oss begge
kärleken har öfverväldigat oss. Låt ert ädla hjerte
vara vår domare!
aDen tjufpojken visste huru kär jag hade henne,
och huru väl jag unmade henne, och huru lycklig
jag ämnade göra henne. Nej! det kan jag aldrig i
verlden ferlåta honom. Om han icke i detta ögon-
bliek anträder sin resa till Sterner, utstryker jag ho-
mom för evigt ur mitt hjerta och ur mitt testamente.
Ni må göra med mig huru ni behagar, sade
Adolf beslutsamt, men till Sterner reses jag i all
evighet icke. Jag kan icke gifta mig med den A-
merikanska narrens dotter, ty grefvinnan Emilie är
redan min maka!s
Länge stod Wallheim med vidöppen mun vid
genna öfverraskande nyhet. Han kunde i början
ieke begripa huru Adolf hade kunnat våga så öf-
verkorssa hans planer.
Slyngel, jag skjuter ibjäl dig!s skrek han full
af vrede, under det han fattade sin jagtbössa och
spände hanen. Emilie skyndade hastigt till sin
make och betäckte honom med sin egen kropp för
enkelns raseri. Detta återkallade Wallheim till be-
sinning; brummande bortkastade han bössan.
Emilie började nu: Förlåt oss vår ungdoms o
betänksamhet! Vi äro förlorade om våra böner
ieke förmå röra er. Sorg och elände skall följa våra
steg och förtviflan blifva vår lott, och vi måste an-
klaga er som dess upphofsman
sÄnnu mera! ropade grefven, oroligt stampande
med fötterna. Hvad har jag då gjort?
Den godhet, med hvilken ni alltid behandlat os5,
fortfor Emilie, och der frihet hvilken ni ständig!
tillåtit oss, har låtit oss hoppas, att ni gillade et!
ömmare förhållande emellan oss båda. Blott för:
sent blefvo vi varse vår villfarelse, och vi funnc
att ni hade bestämt Adolfs hand till fröken vor
Sterner. 1 nöden tillgrepo vi det enda medel som
stod oss tillbuds: vi läto hemligen viga oss.