em han skrifvit mer än en) i början hade s eändligen roligt häråt, att hap till och med för klarade sig ej hafva skrattat s. nycket på länge. Vi på vår sida, som voro oå dligen fägnade att kumna för så godt köp för tta en så sto litteratörs Jerker i den helsosamn skrattmotio nen, tänkte i all välmening att y erligare be fordra densamma, och yttrade tillik. den förmo dan, att flugsmällefabrikören sjelf skulle alldele kikna af skratt, när han vidare fick läsa ett in fördt utdrag af en bland kapten Lindebergs skrif ter i den omförmälda processen. Beklagligen ha dock motsatsen inträffat. Det stora öfvermåtte af glädtighet synes påtagligen hafva verkat fö starkt på den stackars karlens nerver, och han har såsom ett par sednare artiklar i Biet af hans hanc utvisa, i stället på en gång blifvit bindgalen a raseri, så att det troligen blir fråga om att för honom till Danviken och förskaffa Hr von B en annan Jerker. I singalenskap kar han i synner het på det förskräckligaste utfarit met utgifvarer af Aftombladet, Hr L. J. Hjerta, som likväl för skaffade henom den stora skratten, och dervid icke allenast om den sistnämnde utöst alla de skällsorc han kunde påhitta mot hans politiska verksamhe såsom publicist, utan äfven derjemte under et! oaflåtligt puffande för sin själsförvandts och pa trons stora förtjenster, inrört en sådan massa a erediga dikter och helt och hållet främmande ämnen i den egentliga tvistefråga, som af os: blifvit afhandlad i artikeln småsakerna, att de knappt kunnat blifva värre, om han tagit och vändt ut och in på sjelfva den bekante förfat taren till publieitet och publicister, för att på en gång ösa öfver oss hela dess hyggliga inmanmätet. Nu är det icke alls vår mening, att söka återföra Jerker till hefsamhet; ty det skulle icke kunna hindra honom att repetera samma vur: merier i nästa och flera kommande blad af Bie så snart han slipper lös. Men som han jemte sina skällsord äfven påbördat Aftonbladet er hop saker, som aldrig der förekommit, hvilket visserligen icke kan falla Jerker till last i dess rubbade själstillstånd, men väl Biets öfriga redaktion, som låter en så varsinnig person grassera fritt i sitt blad, så anse vi oss böra påpeka ett och annat deraf. Den oskyldigaste af alla dessa dikter är visserligen den, som likväl repeteras tre gånger isamma artikel, angående våra 5,000 prenumeranter: nemligen att Aftonbladet till svar på anmärkRingar i sak ständigt plägar hänvisa på dessa 3,000 prenumeranter. Vi undra visserligen ej att siffran 8,000 stieker Biet i ögonen, då det sjelf arbetar under sig så betydligt, och det — såsom salig Granskaren i lifstiden sade — endast par honneur, eller för bara äran; men det är ebeskedligt att påbörda Aftonbladet såsom ständigt ett yttrande, som aldrig stått der i egenskap af argument i någon sak. Märkligare är det påståendet, att Aftonbladsutgifvaren gjort äreskändande utfall på en litterär personlighet, som icke deltager i Svenska Biets redaktion (hvarmed ej rimligen kan memas någon annan än personligheten Hr von Beskow.) Här förekomma två osanningar. Först och främst har Aftonbladet icke alls gjort något äreskändande utfall på Hr von Beskow: snarare borde det anses hafva gjort Hr von Beskow en tjenst, då det yttrar sin förundran, att: denne Herre icke begagnat sig af något bland de medel, som Hr Lindeberg lemnade honom att välja, för att undgå de på sin tid i Stockholmsposten vilkorligt gjorda beskyllningarna, dem vi sjelfve kallat ruskiga och obehagliga. Dernäst synes Biet hafva återigen haft ringa omsorg om sanningen, då det kunnat tillåta Jerker uppgifva, att Hr von Beskow icke deltager i dess redaktion, ehuru det lärer vara nogsamt kändt, eller åtminstone tres af alla menniskor, att han ganska ofta inskickar artiklar till Biet, som införas till och med utan rubriken insändt, och somliga till och med tro, att det snillrika poemet paltiaden kalladt, bäromdagen, är afhans vittra hand. 3:o Har Biet kallat en notis angående Preussiska ministern Hassenpflug, som infördes i Aftonbladet år 4840, för en dikt. Imedlertid har denna notis, som af oss hemtades ur en citerad Norsk tidning, aldrig blifvit vederlagd, utan tvertom i så måtto till sannolikheten bekräftad, som äfven de Tyska tidningarne med all sin censur omtalade ett stort missnöje mot Hr von Hassenpflug. 4:o Söker Jerker hopblanda gissningen om en boks förmodade författare, med det brytande af amenymitetenr, för hvilket tryckfrihetslagen ålagt boktryckare ansvar. Detta visar huru liten reda han har på sig. Och hvarföre har Hr von Beskow aldrig förmekat författareskapet — till den a 1 KO