öfriga, till dess att antalet blir fullständigt. Nä
juryn är tillsatt, leder domaren undersökninger
al målet, hvarvid jurymännen äfven äga rätt at!
för sin egen upplysning få frågor genom dom.
stolen framställda till parterna. Då målet äl
domfärdigt, yttrar sig slutligen juryn öfver factum
och domaren tillämpar lagen till detsamma.
I Frankrike behandiar juryn egentligen brott-
mål; i England ech Nordamerika äfven tvistemål,
Juryn i tvistemål är isynnerhet egnad att ho:
mängden af medborgare sprida den kärlek föl
laglighet och ordnad frihet, som är ett så utmär-
kande drag hos Engelsmännen och Nordamerika-
nerne, och tjenar derigenom alt motväga frihetens
missbruk. Få menniskor frukta nemligen att blifva
sjelfve tilltalade för brott, men ingen kar göra
sig förvissad, att icke någon gång råka ut för en
rättstvist om mitt och ditt. En juryman i tvi-
stemål är derföre af sina enskilda förhållanden
uppmanad att döma så, som han sjelf önskar att
i förekommande fall blifva dömd: samvetsgrannt
och opartiskt. Individens ensidiga anspråk på
rättvisa förädlas härigenom hos jurymannen till
medborgarens fordran af rättvisa åt hvar och en.
I detta hänseende är juryns anlitande i tvistemål
att betrakta som en offentlig bildningsanstalt,
kvari sinnet för laglighet och ordning praktiskt
vickes och utvecklas; den gagnar sålunda sam-
hället i det hela, under det att den betryggar
den enskildes rätt. Och när hvar och en sjelf-
ständig medborgare kommer att i sin ordning
kallas till juryman, så blir ingen undandragen
denna praktiska bildningsanstalt för det offentliga
lifvets bestyr.
Jury-inrättningens nytta för rättvisans vård och
såsom medel till utbildningen ef känslan för laglig
ordning lärer alltså icke kunna förnekas. En
annan fråga är, om den icke verkar nedsättande
på den egentliga domarekerpsens anseende. Så
tyckes man i allmänhet tro hos oss, och måhända
bar denna föreställning utgjort) ett ibland de
kraftigaste skälen emot antagandet af det nya
lagförslaget, hvilket dels förutsätter dels förbere-
ler användandet af jury vid rättegångar i all-
mänhet. Såsom upplysning häröfver tillåta vi
oss åberopa hvad juristen Tocqueville förmäler
om sin personliga erfarenhet i England och Nord-
amerika. I begge länderna fann han motsatsen,
och han förklarar, att domaren ingenstädes är så
sjelfständig och så aktad som der.
Domarens myndighet,, säger han, sträcker
sig der långt utom domsalarnes krets. D-maren
träffar der i sammanlefnaden, äfven så ofta som
under sin embetsbefattning, er mängd personer,
vilka genom omedelbar erfarenhet lärt sig att
nos honom högakta en insigt, större än deras
gen. Sedan hans öfverlägsenhet gjort sig gäl-
ande vid domstolen, fortfar den att iallmänhet
erkännas vid frågor, som taga omdömesförmigan
ch skarpsinnigheten 1 anspråk, och erkännes
villigt äfven af dem, som sjelfve biträdt honem
åsom jurymän under hans offentliga kall. Ju-
yinrättningen, som tyekes inskränka domare-
naktens område, befäster i stället dess anseende,
ch det gifves ej något land, hvarest domaren
;etyder mer, än der folket sjelft deltager i lag-
kipningen.n
För öfrigt anser Tocqueville jury-inrättningenr
åsom ett nödvändigt vilkor för fria statsförfatt-
vingar, och anmärker, att de monarker, hvilka
nskat styra egenmäktigt och icke velat lyssna
ill nationens tänkesätt, alltid sökt förstöra eller
örlama juryinrättningen. Sålunda läto Stuartar-
1e fängsla jurymännen, när de ej ville orättvist
älla de anklagade, som makten utsett till offer,
ch Napoleon brukade att låta genem sina po-
isagenter välja jurymän.