öfriga, till dess att antalet blir fullständigt. Nä juryn är tillsatt, leder domaren undersökninger al målet, hvarvid jurymännen äfven äga rätt at! för sin egen upplysning få frågor genom dom. stolen framställda till parterna. Då målet äl domfärdigt, yttrar sig slutligen juryn öfver factum och domaren tillämpar lagen till detsamma. I Frankrike behandiar juryn egentligen brottmål; i England ech Nordamerika äfven tvistemål, Juryn i tvistemål är isynnerhet egnad att ho: mängden af medborgare sprida den kärlek föl laglighet och ordnad frihet, som är ett så utmärkande drag hos Engelsmännen och Nordamerikanerne, och tjenar derigenom alt motväga frihetens missbruk. Få menniskor frukta nemligen att blifva sjelfve tilltalade för brott, men ingen kar göra sig förvissad, att icke någon gång råka ut för en rättstvist om mitt och ditt. En juryman i tvistemål är derföre af sina enskilda förhållanden uppmanad att döma så, som han sjelf önskar att i förekommande fall blifva dömd: samvetsgrannt och opartiskt. Individens ensidiga anspråk på rättvisa förädlas härigenom hos jurymannen till medborgarens fordran af rättvisa åt hvar och en. I detta hänseende är juryns anlitande i tvistemål att betrakta som en offentlig bildningsanstalt, kvari sinnet för laglighet och ordning praktiskt vickes och utvecklas; den gagnar sålunda samhället i det hela, under det att den betryggar den enskildes rätt. Och när hvar och en sjelfständig medborgare kommer att i sin ordning kallas till juryman, så blir ingen undandragen denna praktiska bildningsanstalt för det offentliga lifvets bestyr. Jury-inrättningens nytta för rättvisans vård och såsom medel till utbildningen ef känslan för laglig ordning lärer alltså icke kunna förnekas. En annan fråga är, om den icke verkar nedsättande på den egentliga domarekerpsens anseende. Så tyckes man i allmänhet tro hos oss, och måhända bar denna föreställning utgjort) ett ibland de kraftigaste skälen emot antagandet af det nya lagförslaget, hvilket dels förutsätter dels förbereler användandet af jury vid rättegångar i allmänhet. Såsom upplysning häröfver tillåta vi oss åberopa hvad juristen Tocqueville förmäler om sin personliga erfarenhet i England och Nordamerika. I begge länderna fann han motsatsen, och han förklarar, att domaren ingenstädes är så sjelfständig och så aktad som der. Domarens myndighet,, säger han, sträcker sig der långt utom domsalarnes krets. D-maren träffar der i sammanlefnaden, äfven så ofta som under sin embetsbefattning, er mängd personer, vilka genom omedelbar erfarenhet lärt sig att nos honom högakta en insigt, större än deras gen. Sedan hans öfverlägsenhet gjort sig gälande vid domstolen, fortfar den att iallmänhet erkännas vid frågor, som taga omdömesförmigan ch skarpsinnigheten 1 anspråk, och erkännes villigt äfven af dem, som sjelfve biträdt honem åsom jurymän under hans offentliga kall. Juyinrättningen, som tyekes inskränka domarenaktens område, befäster i stället dess anseende, ch det gifves ej något land, hvarest domaren ;etyder mer, än der folket sjelft deltager i lagkipningen.n För öfrigt anser Tocqueville jury-inrättningenr åsom ett nödvändigt vilkor för fria statsförfattvingar, och anmärker, att de monarker, hvilka nskat styra egenmäktigt och icke velat lyssna ill nationens tänkesätt, alltid sökt förstöra eller örlama juryinrättningen. Sålunda läto Stuartar1e fängsla jurymännen, när de ej ville orättvist älla de anklagade, som makten utsett till offer, ch Napoleon brukade att låta genem sina poisagenter välja jurymän.