sikaliska värde eller någon redogörelse för dess
innehåll; det har en rundan tid lemnat materi
alier till de aldrasomnättaste frangaiser och till
och med sedan länge åtnjutit den oskattbara he-
dern oeh lyckan, att vefvasa både på hufvud-
stadens och provinsernas positiver. : Jag vill så-
ledes endast fästa min uppmärksamhet på de
båda hufvudpersonerne i denna operett, Max och
Daniel, föreställde af-Hrr Dannström och Strand-
berg.
Hr Dannström sjöng förtjenstfullt Maxs parti,
hvari han redan tyckes hafva vunnit mycken
säkerhet. Detta parti ligger lågt och fordrar en
djup stark stämma samt ett raskt utförande
Hr D. uppfyllde dessa vilkor som det tycktes
utan svårighet. Någon ojemnhet i exekutionen
torde imedlertid känna anmärkas, likasom ett
visst onaturligt sväfvarde på rösten, som min-
skade dess behag. Hr D. kan icke sägas sakna
lif i sitt spel, tvärtom torde det på sina ställen
vara för myeket teatraliskt; för att kunna kallas
helt och hållet sannt. Första duetten mellan
Max och Daniel utfördes väl, men slutet öfver-
röstades af instrumenternas larmande crescendo,
som helt och hållet uppsväljde rösterna.
Daniels parti tyckes ligga mycket väl för Hr
Strandbergs röst, hvilken denna aften hade ut-
märkt fyllighet och behag. Det låg dessutom en
sådan friskhet och lätthet i utförandet, att man
tydligen såg att sångaren var disponerad, d. vs.
att han ville; att han sjunger orden så redigt,
ökar myeket värdet och njutningen af hans sång:
deklamationen var så tydlig, att man till och
med kunde urskilja hvarje ord under de dom-
nande tener, hvarmed Hr Daniel i en scen lullar
sig till sömns. Denna lilla vackra duett af Fiä-
tes-douces utfördes i öfrigt väl och med smak.
Det är en glädje för oss att få lyckönska Hr Strand-
berg till det ökade lif och takt hans spel vunnit.
Ofning och ändamålsenligt studium skola snart
afhjelpa hvad som ännu brister i gestikulatio-
nens och mimikens saning; och då skall sånga-
ren (vi äro fullt öfvertygade derom) erhålla sin
del af det bifall, som hittills tillkommit sången
ensamt.
Huruvida upptagandet af denna operett, som
egentligen aldrig gjort någon utmärkt lycka, var
någon serdeles uträkning för teater-kassan, eller
om nog afseende dervid är fästadt på publikens
estetiska smak och fordringar, det blir en an-
nan sak, eller rättare, derom kan blott vara ett
omdöme. Då inöfvandet af sådana stycken, som
icke upplefva mer än några högst få represen-
tationer, och som dessutom icke äga nyhetens
lockelser, likväl för debutanterne naturligtvis
medtaga lika mycken tid, som inöfvandet al en
ny opera skulle erfordra, tyckes det verkligen,
som vore det en vida klokare spekulation, att
välja något nytt, och detta nya af den beskaf-
fenhet att det kunde påräkna mer än det in-
tresse, som af nyfikenheten framkallas. Om man
just ieke väljer Halevys (en spekulation, som vi
sett äfven kan räknas till de misslyckade!), så
finnas här ju andra flera (t. ex. Sonnambula el-
ler Beatrice di Tenda ete.) af Normas författa-
re, samt likaledes åtskillige andra (Belisaire,
Anna Bolena, Regimentets dotter o. a.), af Do-
nizetti. Månne det icke varit mer skäl att af
desse tillegna sig dem, som kunde finnas lämp-
ligast för Svenska operans närvarande ressurser.
Och hvad talsceenen beträffar, så står den på lika
föråldrade ben — några Bulwers, FHerz, Scribes
eller Heibergs pjeser kunde ju ganska lätt nöfvas I
— på nyare tragedier finnes ju äfven tillgång;!
vi hafva ju flere af Oelenschläger, som icke vä
rit upptagna på vår seen, eller om dessa icke;
smaka, så lefva de ju ännu, Gudi lof! och för-
fatta äfven, de båda Alexandrarne, Soumet oeh:
Dumas! Derigenom kunde sådana hedervärda
stycken, som gårdagens första pjes: Tvillingbrö-
derne oeh Frontin, gift ungkarl, m. fl., gifvas!
på båten, nemligen Carons båt, om detta ock
skulle anses litet grymt med så gamla och he-
dervärda bekantskaper.
——A RONNE