sikaliska värde eller någon redogörelse för dess innehåll; det har en rundan tid lemnat materi alier till de aldrasomnättaste frangaiser och till och med sedan länge åtnjutit den oskattbara hedern oeh lyckan, att vefvasa både på hufvudstadens och provinsernas positiver. : Jag vill således endast fästa min uppmärksamhet på de båda hufvudpersonerne i denna operett, Max och Daniel, föreställde af-Hrr Dannström och Strandberg. Hr Dannström sjöng förtjenstfullt Maxs parti, hvari han redan tyckes hafva vunnit mycken säkerhet. Detta parti ligger lågt och fordrar en djup stark stämma samt ett raskt utförande Hr D. uppfyllde dessa vilkor som det tycktes utan svårighet. Någon ojemnhet i exekutionen torde imedlertid känna anmärkas, likasom ett visst onaturligt sväfvarde på rösten, som minskade dess behag. Hr D. kan icke sägas sakna lif i sitt spel, tvärtom torde det på sina ställen vara för myeket teatraliskt; för att kunna kallas helt och hållet sannt. Första duetten mellan Max och Daniel utfördes väl, men slutet öfverröstades af instrumenternas larmande crescendo, som helt och hållet uppsväljde rösterna. Daniels parti tyckes ligga mycket väl för Hr Strandbergs röst, hvilken denna aften hade utmärkt fyllighet och behag. Det låg dessutom en sådan friskhet och lätthet i utförandet, att man tydligen såg att sångaren var disponerad, d. vs. att han ville; att han sjunger orden så redigt, ökar myeket värdet och njutningen af hans sång: deklamationen var så tydlig, att man till och med kunde urskilja hvarje ord under de domnande tener, hvarmed Hr Daniel i en scen lullar sig till sömns. Denna lilla vackra duett af Fiätes-douces utfördes i öfrigt väl och med smak. Det är en glädje för oss att få lyckönska Hr Strandberg till det ökade lif och takt hans spel vunnit. Ofning och ändamålsenligt studium skola snart afhjelpa hvad som ännu brister i gestikulationens och mimikens saning; och då skall sångaren (vi äro fullt öfvertygade derom) erhålla sin del af det bifall, som hittills tillkommit sången ensamt. Huruvida upptagandet af denna operett, som egentligen aldrig gjort någon utmärkt lycka, var någon serdeles uträkning för teater-kassan, eller om nog afseende dervid är fästadt på publikens estetiska smak och fordringar, det blir en annan sak, eller rättare, derom kan blott vara ett omdöme. Då inöfvandet af sådana stycken, som icke upplefva mer än några högst få representationer, och som dessutom icke äga nyhetens lockelser, likväl för debutanterne naturligtvis medtaga lika mycken tid, som inöfvandet al en ny opera skulle erfordra, tyckes det verkligen, som vore det en vida klokare spekulation, att välja något nytt, och detta nya af den beskaffenhet att det kunde påräkna mer än det intresse, som af nyfikenheten framkallas. Om man just ieke väljer Halevys (en spekulation, som vi sett äfven kan räknas till de misslyckade!), så finnas här ju andra flera (t. ex. Sonnambula eller Beatrice di Tenda ete.) af Normas författare, samt likaledes åtskillige andra (Belisaire, Anna Bolena, Regimentets dotter o. a.), af Donizetti. Månne det icke varit mer skäl att af desse tillegna sig dem, som kunde finnas lämpligast för Svenska operans närvarande ressurser. Och hvad talsceenen beträffar, så står den på lika föråldrade ben — några Bulwers, FHerz, Scribes eller Heibergs pjeser kunde ju ganska lätt nöfvas I — på nyare tragedier finnes ju äfven tillgång;! vi hafva ju flere af Oelenschläger, som icke vä rit upptagna på vår seen, eller om dessa icke; smaka, så lefva de ju ännu, Gudi lof! och författa äfven, de båda Alexandrarne, Soumet oeh: Dumas! Derigenom kunde sådana hedervärda stycken, som gårdagens första pjes: Tvillingbröderne oeh Frontin, gift ungkarl, m. fl., gifvas! på båten, nemligen Carons båt, om detta ock skulle anses litet grymt med så gamla och hedervärda bekantskaper. ——A RONNE