gamle hofmannen kem ihåg ett par:verser hos ena
våra komedi-författare:
Med- middar ordnas allt, som bäst i våra dagar,
Vid bordet dömer! man ; styr folk och stiftar lagar.
Han trödde således; att det för Ferdinand skullt
vara af stor vigt att bjuda till sig några betydande
personer, hvilkas inflytande kunde. vara honom til
nytta: två deputerade af mycket anseende, under
statssekreteraren vid inrikes departementet o. s. Y
Om man kunde på en gång samla desse herrar, vå
gade den skieklige diplomaten försäkra, att framgån-
gen vore nästan otvifvelaktig. Dagen bestämdes ge:
nast, och man kom öfverens, att måltiden skulle gif.
vas på landet. Ferdinand begärde sin hustrus-full-
makt att ensam ställa tili den; han hade dertill si-
ua goda skäl, som jag sedermera erfarit, ty det var
icke blott frågan om att gifva en praktmiddag; som
kunde förmå gästerna att tro, att om man begärde
deras bistånd, var det likväl alldeles ieke derföre,
att man var i behof af den plats man sökte; det
var äfven fråga om, att betala denna middag, och
Ferdinand hade, ty värr, uttömt alla sina tillgångar.
Under åtskilliga förevändningar både hästen och ka:
brioleten blifvit sålda och betjeningen inskränkt
till två personer, som på lång tid icke utbekommit
sip lön. Man hade slutligen hunnit till denna be-
dröfliga ståndpunkt, då krediten börjar försvinna,
och då den siste leverantören tror sig äga rätt att
brista i höflighet, emedan han vet att ni lider brist
på penningar.
Ferdinand hade väl många vänner och slägtingar,
som kunna bistå honom, men han var för stolt att
vilja för dem upptäcka sin ställning, och han skulle
heldre skjutit sig för pannan, än tillstå; att han
saknade .300 francs i kassan, för att gifva en måltid
åt en pär af Frankrike, åt två deputerade och nå-
gre embetsmän. Huru många personer i Paris, detta
Babylon, der eländet antar alla former, till och med
den ursinniga lyxens, hafva icke, åtminstone en gång