således Biets totala tystnad i afseende på råd gifvarne äfven vid de vigtigaste tillfällen, at dess anmärkningar blifvit nedtystade af servilism, eller att anmärkningarne hade blifvit riktade just mot de fall, då dessa rådgifvare handlat enligt sin grundlagsenliga pligt, och att de således egentligen hade kommit att klandras för det de icke visat sig nog eftergifvande. Detta är likväl just motsatsen mot hrad vi anse vara den hufvudsakliga objektionen mot dem, nemligen att de äro behäftade med för mycken slapphet och brist på enighet, samt derföre icke mäkta åstadkomma hvarken det stöd, som en 80-årig Konung så väl behöfver mot främmande inflytelser, eller den garanti, som landet hade rätt att fordra för sina förnämsta lagstiftnings-angelägenheters ordnande och utveckling. Men hade de visat mera energi uti det ena eller andra, så hade man nog fått höra ett annat surrande i kupan. Hvad slutligen beträffar den frågan, hvilka de män äro, som kunde sättas i stället för den nu varande konseljen och på en gång äga Kenungens och Nationens förtroende, så begriper den, som litet närmare följt sakerna, ganska lätt att denna fråga, ehuru benig den låter, icke behöfver besvaras och detta besvarande för vissa orsaker skull innefattar en omöjlighet. Det är ock lätt förklarligt, att en fullkomligt duglig och skicklig minister icke är så lätt att producera på en sång. Men ett är åtminstone gifvet, nemligen utt man aldrig kommer till en sådan, så länge nan förkastar alla medel, som kunna leda till ett så önskvärdt mål, och gör vissa förbehåll, som göra det der på en gång otänkbart. OÖfver detta sistnämnda kapitel få vi imedlertid närnare tillfälle att yttra oss i fortsättningen häraf ;n annan gång, sedan vi nu kunna mera obehinlradt företaga till betraktande några af de hufvudsakliga omständigheter, hvarpå ställningar och örhållanden för närvarande bero, och som ännu ittills aldrig blifvit fullt tydligt framlagda.