par la force des choses, icke blifva långvariga, men upplösa sig vanligtvis af sig sjelfva, hvilket väl äfven med den närvarande torde inträffa förr än mången förmodar. Då man derjemte erinrar sig, med hvilken ytterlig svårighet det efter den afgångna Rådgifvare-persönalens förafskedande lyckades att, med utestängande af partigängare oeh lycksökare, erhålla personer, som ville öfvertaga de föga afundsVTärda portföljerna, samt då det från en ny konseljbildning oskiljaktiga bekymmer skall i främsta rummet tynga en nära åtti-å -årig konung, till hvilken vårt Fädernesland eger så många ech så stora förbindelser, så har Sv. Biet äfven i dessa omständigheter trott sig ega en anledning, som fosterlandsvännen torde gil!a, att icke förena sig med dem, som arbeta på störtandet af närvarande Rådgifvare-personal, för att få i stället . . . man vet icke hvad. Visserligen upprepess från flera håll, att de nuvarande Rådgifvarne böra ersättas af män, som ega konungens och Folkets förtroende. Denna önskan hyser Sy. Biet så lifligt som någon af de klandrande. Men hvar äro då dessa nya män? Huru kallas de? Hvad hafva de hittills uträttat, för att förvärfva Konungens och Folkets förtroende? Dessa frågor hafva varit hundrade gånger framställda, men alltid blifvit obesvarade. Man åtnöjer sig med att upprepa evigt samma fras, men utan att ingå i redogörelse för personerns. Den fria pressen, som oupphörligt klandrar Konungens Ridgifvare, upptager tre fjerdedelar af Sverges tidningspress. Skulle nu de konservative bladen, utgörande sista fjerdeparten, äfven anfslla; så hade Konungens Rådgifvare emot sig hela tidningspressen, under det oppositionsmän och rabulister alltid kunde påräkna de stora tidningarnes försvar, emot de små. Hvad skulle det vara för slags taktik af Sv. Biet, som önskar efter sin lilla förmåga motarbeta rabulist-väldet, att förena sig med rabulist-bladen, för att störta en konservativ Rådgifvarepersonal och öppna vägen för de s. k. aNationens män ?, — Derpå genmäles förmodligen, att man bör vara opartisk. Det värsta är dock, att i en partitid — och man lärer ej neka att icke den med sistlidne Riksd2g steg inom dörren — tagas de opartiske vanligtvis icke i räkningen, deras stämma qväfves, deras vota kastas än i den ena, än i den andra vågskålen. Detta kan man visserligen kalla att tala litet mera rent ur skägget. Svenska Biet har ofta nog haft saker att anmärka mot rådgifvarne, men icke velat göra det derföre att det öppet förklarar sig såsom en partitidning, och genom ett sådant anmärkande skulle endast bidraga att astörta en öfvergångsminister, som ändå al sig sjelf snart upplöses. Allt det der låter godt och väl; men en annan fråga är: Om Biet skulle hafva kommit fram med sina anmärkningar, af hurudan färg mån tro de hade varit? Minne att rådgifvarmne genom sin slapphet vid konseljbordet underlåtit att förhindra vissa anmärkningsvärda åtgärder, eller att de icke uppfyllt sin ansvariga förbindelse i afseende på sträng rättvisa och blotta duglighetens befordran, vid tjensters tilsättande; eller att de i frågan om lagberedningens tillsättning uraktlåtit hvad som kunnat göras för det rationella och nationella lagväsendets utbildning ete.? Eller månne icke anmärkningarna då snarare hade utgått i samma riktning, som hela Biets öfriga, att tyst eller öppet gynna sidoinflytandets fortfarande. Hvad Biet säger om nödvändigheten att sluta sig till ett parti, är för öfrigt mycket upplysande i den frågan, om Bet verkligen är en serwvil tidning eller icke. En sådan tidning är nemligen den, som ständigt följer med vissa personer eller intressen, äfven då dessa stundom agera mot dess egen ölvertygelse, will skillnad från dem, som ledas af vissa bestämda grundsatser. Hvilketdera slaget tillhör nu Biet enligt sin förklaring? För vår del hafve vi deremot aldrig ansett ett sådant der ständigt medhåll eller krypande för ett visst politiskt parti, eller för dem hvilkas sak man i allmänhet försvarar, på något sätt nödvändigt. Till bevis härpå kan anföras, att vi under riksdagen i flere vigtiga frågor yttrade oss emot åsigter af de representanter, som annars äro våra politiska vänner, till exempel i frågan om fattigvårdsoch hemmansklyfnings-frågorna med flera, der vi försvarade Regeringen emot nästan hela den öfriga oppositionens skarpa anmärkningar, för det Regeringen ej hade någon bestämd proposition. Afvenså i tullfrågorna, der vi togo Regeringens parti för den skenbara vändning till en reaktion, som systemet äfven i den punkten nu synes hafva hyllat. Samma förhållande ägde rum för några år sedan i frågan om koleraspärrningarna, då de servila bladen deremot kröpo för och smickrade en uppskrämd opinion i alla landsändar, i hopp att störta Aftonbladet. Huru många gånger hafva icke dessutom de liberala tidningarna varit af elika tankar sins emellan, när sådant dikterats af deras öfvertygelse? Så tro vi ock att en rättskaffens publicist alltid bör handla; man kan moderera sit! klander och öfverse med ett och annat mindre misstag, men, uppfordrad, aldrig motsäga egna grundsatser. Antingen innebär