par la force des choses, icke blifva långvariga, men
upplösa sig vanligtvis af sig sjelfva, hvilket väl äf-
ven med den närvarande torde inträffa förr än mån-
gen förmodar. Då man derjemte erinrar sig, med
hvilken ytterlig svårighet det efter den afgångna
Rådgifvare-persönalens förafskedande lyckades att,
med utestängande af partigängare oeh lycksökare,
erhålla personer, som ville öfvertaga de föga afunds-
VTärda portföljerna, samt då det från en ny konselj-
bildning oskiljaktiga bekymmer skall i främsta rum-
met tynga en nära åtti-å -årig konung, till hvilken vårt
Fädernesland eger så många ech så stora förbindel-
ser, så har Sv. Biet äfven i dessa omständigheter
trott sig ega en anledning, som fosterlandsvännen
torde gil!a, att icke förena sig med dem, som arbe-
ta på störtandet af närvarande Rådgifvare-personal,
för att få i stället . . . man vet icke hvad. Visser-
ligen upprepess från flera håll, att de nuvarande Råd-
gifvarne böra ersättas af män, som ega konungens
och Folkets förtroende. Denna önskan hyser Sy.
Biet så lifligt som någon af de klandrande. Men
hvar äro då dessa nya män? Huru kallas de? Hvad
hafva de hittills uträttat, för att förvärfva Konun-
gens och Folkets förtroende? Dessa frågor hafva
varit hundrade gånger framställda, men alltid blifvit
obesvarade. Man åtnöjer sig med att upprepa evigt
samma fras, men utan att ingå i redogörelse för
personerns.
Den fria pressen, som oupphörligt klandrar Ko-
nungens Ridgifvare, upptager tre fjerdedelar af Sver-
ges tidningspress. Skulle nu de konservative bla-
den, utgörande sista fjerdeparten, äfven anfslla; så
hade Konungens Rådgifvare emot sig hela tidnings-
pressen, under det oppositionsmän och rabulister all-
tid kunde påräkna de stora tidningarnes försvar,
emot de små. Hvad skulle det vara för slags tak-
tik af Sv. Biet, som önskar efter sin lilla förmåga
motarbeta rabulist-väldet, att förena sig med rabu-
list-bladen, för att störta en konservativ Rådgifvare-
personal och öppna vägen för de s. k. aNationens
män ?, — Derpå genmäles förmodligen, att man bör
vara opartisk. Det värsta är dock, att i en parti-
tid — och man lärer ej neka att icke den med sist-
lidne Riksd2g steg inom dörren — tagas de opar-
tiske vanligtvis icke i räkningen, deras stämma qväf-
ves, deras vota kastas än i den ena, än i den andra
vågskålen.
Detta kan man visserligen kalla att tala litet
mera rent ur skägget. Svenska Biet har ofta
nog haft saker att anmärka mot rådgifvarne,
men icke velat göra det derföre att det öppet
förklarar sig såsom en partitidning, och genom
ett sådant anmärkande skulle endast bidraga att
astörta en öfvergångsminister, som ändå al sig
sjelf snart upplöses. Allt det der låter godt och
väl; men en annan fråga är: Om Biet skulle
hafva kommit fram med sina anmärkningar, af
hurudan färg mån tro de hade varit? Minne
att rådgifvarmne genom sin slapphet vid konselj-
bordet underlåtit att förhindra vissa anmärk-
ningsvärda åtgärder, eller att de icke uppfyllt
sin ansvariga förbindelse i afseende på sträng
rättvisa och blotta duglighetens befordran, vid
tjensters tilsättande; eller att de i frågan om
lagberedningens tillsättning uraktlåtit hvad som
kunnat göras för det rationella och nationella
lagväsendets utbildning ete.? Eller månne icke
anmärkningarna då snarare hade utgått i samma
riktning, som hela Biets öfriga, att tyst eller
öppet gynna sidoinflytandets fortfarande. Hvad
Biet säger om nödvändigheten att sluta sig till
ett parti, är för öfrigt mycket upplysande i den
frågan, om Bet verkligen är en serwvil tidning
eller icke. En sådan tidning är nemligen den,
som ständigt följer med vissa personer eller in-
tressen, äfven då dessa stundom agera mot dess
egen ölvertygelse, will skillnad från dem, som
ledas af vissa bestämda grundsatser. Hvilket-
dera slaget tillhör nu Biet enligt sin förklaring?
För vår del hafve vi deremot aldrig ansett
ett sådant der ständigt medhåll eller krypande
för ett visst politiskt parti, eller för dem hvil-
kas sak man i allmänhet försvarar, på något sätt
nödvändigt.
Till bevis härpå kan anföras, att vi under
riksdagen i flere vigtiga frågor yttrade oss emot
åsigter af de representanter, som annars äro
våra politiska vänner, till exempel i frågan om
fattigvårds- och hemmansklyfnings-frågorna med
flera, der vi försvarade Regeringen emot nä-
stan hela den öfriga oppositionens skarpa an-
märkningar, för det Regeringen ej hade någon
bestämd proposition. Afvenså i tullfrågorna,
der vi togo Regeringens parti för den skenbara
vändning till en reaktion, som systemet äfven i
den punkten nu synes hafva hyllat. Samma
förhållande ägde rum för några år sedan i frå-
gan om koleraspärrningarna, då de servila bla-
den deremot kröpo för och smickrade en upp-
skrämd opinion i alla landsändar, i hopp att
störta Aftonbladet. Huru många gånger hafva
icke dessutom de liberala tidningarna varit af
elika tankar sins emellan, när sådant dikterats
af deras öfvertygelse? Så tro vi ock att en rätt-
skaffens publicist alltid bör handla; man kan
moderera sit! klander och öfverse med ett och
annat mindre misstag, men, uppfordrad, aldrig
motsäga egna grundsatser. Antingen innebär