märk värdigaste exemplet på ett sådant misstag var just den ena och odelbara, franska republiken, hvilken med detta tillägg till sin titel ville uttrycka sin förkastelsedom öfver kommunmalstyrelse och federatifsystera, men i stället råkade att dermed inlägga den formligaste protest emot sjelfva folkväldets ytterstå grund. Välfärdsutskottet och skräckregeringen skulle ej kunnat utsträcka sitt välde ohejdadt öfver hela landet, om de ej egt och begagnat den väna vid centralisation i allt, som blifvit Fransmännens! andra natur, och som ännu ser i Paris hela Frankrike eller hela verlden, men utom Paris ingenting, som egentligen förtjenar afseende. Folket tänkte lika litet på att styra sig sjelft under dessa förskräckelsens dagar, som under Ludvig XIV; det fann ingenting förändradt, mer än att man nu ropade vive la libertg, likasom man förut ropat vive le roi. Napoleon, restaurationen och Ludvig Filip hafva ej heller funnit absolutismens häfdvunna styrelsesätt att förkasta, och sålunda har det fortgått oafbrutet, fastän under hvarjehanda besynnerliga förändringar i sjelfva centern, alltifrån Richeliev och Robespierre till Guizot, utan att folket, det egentliga folket, haft mer att säga i offentliga angelägenheter under den ene än den andre. Samma följd har visat sig öfverallt, der folkväldet tagit samma falska riktning och bebäftat sig med detta förderfliga lån från absolutismen, hvarpå alla de, efter den ena och odelbara franska republikens mönster bildade konstitutionsförsök lemna de mest talande prof, t. ex. de eisalpinska, liguriska, helvetiska republikerna, Mexico och de öfriga spanskt-amerikanska republikerna i allmänhet. Hvar och när hade folket, såsom sådant, deli deras förvaltning? Spanjorerna, som äfven under sina mest absoluta styrelser egde kommunalinrättningar: Baskerna, som ega dem ännu, och till en del i nästan nordamerikansk fulländning, hafva ännu ej slutat sin kamp emot den centralstyrelse, som sträfvar att göra dem fria efter franskt mönster. Norrmännen tyckas hafva, med sin vanliga klokhet, tagit lärdom af historien, och nyligen förskaffat sig ett kommunalsystem, hvilket, om det får rotfästa och utveckla sig, kommer att blifva det säkraste värnet, likasom den orubbligaste basen, för deras fria statsförfattnings bestånd. Såsorn ett allegat, hemtadt från en mer omedelbar erfarenhet än vår, må här anföras Tocquevilles jemnförelse mellan de olika verkninugarne al styrelsens och förvaltningens centralisation. De, som i Europa äro anhängare af förvaltningens centralisation hos landets styrelse, påstå, att en regering kan bättre förvalta serskilta orters an gelägenheter, än orternas invånare förmå sjelfva Detta kan vara sannt, i fall centralstyrelsen är upp lyst och orternas invånare försänkta i okunnighet, om hon är driftig och de tröga, om hon är van att handla och de att endast lyda. Det är äfven begripligt, att anlaget för dessa olika egenskaper måste tillväxa med sjelfva eentralisatienen, och att förmågan uppenbarar sig tydligen på det andra. Men jag bestrider att förhållandet är: sådant. när folket har förstånd och vaksamhet i afseende på sina egna intressen, och är vart att tänka öfver dem, såsom händelsen är i Nerdamerika. aJag är tvertom öfvertygad, att medborgarnes förenade kraft i det sednare fallet förmår uträtta mera för det allmänna bästa, än centrastyrelsens myndighet. i eJag medgifver svårigheten att finna något säkert sätt för väckandet af ett folk, som slumrar, och gifva det en håg och en insigt, som det saknar; jag vet ganska väl, huru vanskligt det är, att öfvertala folk till skötande af sina egna angelägenheter. Men jag tror eck, att när centralstyrelsen påstår sig kubna fullständigt ersätta de omedelbart i en sak interesserades fria samverkar, så bedrager hon sig sjelf och vill bedraga andra. Ea centralstyrelse, den må vara så vis som helst, kan omöjligen sjelf omfatta alla detaljer af ett tal. rikt folks politiska hvardagslif, emedan sådant öfverstiger all mensklig förmåga. När den försöker att blott genom sin ensamma omsorg dana och sätta i rörelse så många särskilda samhällsorganer, så åtnöjer den sig med ett ganska ofullkomligt resultat, eller uttömmer sin kraft med onyttiga ansträngningar. Det är enekligt, att centralisationen kan utan svårighet lyekas bringa alla menniskans yttre handliagar till en viss öfverensstämmelse, som man sluligen fiamer angenäm för dess egen skull och utan afseende på tillämpningen; ungefär som afgudadyrkarn hyllar bilden, utan att tänka på gudomligheten, som, den skall föreställa. Centralisationer lyc kas lätt att gifva ett visst skick af ordning åt de öpande ärenderna; att klokt sköta samhällets polis: att qväfva små oordningar och laster; att bibehålla samhället i ett visst tillstånd, som hvarken innefatvar tiilvext eller: förfall; kort sagdt, att försätta kela sam hällat I aft claes alummaer cam omhatem än nliga