KONGLIGA TEATERN.
HR DAHLQVISTS RECETT DEN Å OKT. SORGESPEL.
WALLENSTEINS DÖD AF SCHILLER.
Här kan naturligtvis icke blifva fråga om någon
redogörelse för sjelfva stycket, som länge tillhört vår
scen och således redan är tillräckligt bekant för all-
mänheten. Vi kunne likväl ej underlåta, att för
egen del bekänna, det vi alltid med nöje återse detta
mästerstycke, som med sin herrligaj och varma peesi
för ett ögonblick undanträngde de lekfulla graeer,
hvilka annars nu för tiden hålla sitt ytliga och flärd
fulla spel på scenen.
Hr Dahlqvist har förut utfört Friedlamds rol uti
åtskilliga utbrutna scener af Wallensteins död, ecb
hans spel dori är af allmänheten för väl kändt och
vitsordadt, att vi genom några anmärkningar skulle
kunna eller vilja förringa värdet deraf. Sådan är
ej heller afsigten om vi, jemte det loford vi så ger-
na och uppriktigt tilldela henom, och hvilket han
rättvisliger förtjenar, skulle finna oss befogade att
afven framställa ett par erinringar. Hr Dahlqvists
figur, hans hållning, samt de rika tillgångar, som
finnas i hans röst, och någonting attså säga furstligt
i hans sätt, göra honem till en ståtlig Friedland,
och hans säkra, i allmänhet väl öfverlagda och der-
före sansade oeh naturliga spel, som vet att iaktta-
ga detta icke för mycket ech icke för litet, som är
konstnärens svåraste uppgift, visa sig här i ett för-
delaktigt ljus Det var stunder då man helt och
hållet glömde att det var ett skådespel, och icke en
verklighet, man hade för sig. Sådan var scener
mellan honom och Thekla i 4:de akten, då han,
glömmande fältherren för fadren, och förgätende de
faror. som omgåfvo honom, med den starkes sköna
ömhet böjer sig öfver den olyckliga dottren och
lyssnar till hennes röst. Denna scen är kanske i-
bland de obetydligare, men Hr Dahlqvist gjorde
den till en af styckets glonspurkter. Stormen i
hans röst hade lagt sig, och den röjde blott delta-
gande och faderlig ömhet, då han med förtröstan
till sin dotters styrka, som kan visste egde fadrens
obetvingeliga hjerta, bifaller hennes rörande bön.
Scenen mellan Hertigen och Max uti tredje akten,
då den förre söker öfvertala den sednmare att ej gå
ifrån honom, samt slutet af nionde scenen i samma
akt utfördes ock förträfMligt. Hr D:s spel är ock,
öfver hufvud taget, ganska jemnt, och det är blott
vid några få tillfällen han ett ögonblick faller ur
sin rol. Hit räkna vi t. ex. ett stycke af tredje
scenen i fjerde akten, der han förifrar sig -med li-
tet mindre takt och lugn än som höfves en fält-
herre, så van vid faror och med så mycken behjer-
tenhet, som Hertigen af F.iedland, samt utdelar
sina ordres med allt för mycken häftighet. Hvad
som än i farans och dödens förfärliga stunder hvälf-
ver sig i hjeltens själ, får dock bans yttre icke för-
råda det. Vi tro således att Hr D. kommer san-
ningen närmare, om han i nämnde scen bibehåller
mera värdighet och sinneslugn. Hr Stjernström var
förträfflig såsom Max; ty hans liflighet och något
ytterliga och passionerade spel passa väl i den
känsliga, svärmande och ungdomliga Maxs roll. -I
början af andra akten under hela sitt samtal med
Wallenstein är han på sina ställen hänförande och,
ehuru hans röstorgan är svag och tonen deraf ofta
blir för mycket sentimental, har här något så inner-
ligt, så mycken rikedom af känsla och öfvertalnings-
kraft, att man tycker det skulle vara omöjligt för
den vilseförda Henigen, att förblifva obeveklig.
Ref. tror för öfrigt, att Hr S. skulle lida mindre
af röstens svaghet, om han ej straxt i början anli-
tade den så mycket, och genast helt och hållet ut-
tömde dess tillgångar, och äfverm hans spel (hvarom
till en del samma anmärkning gäller) skulle genom
ett sparsammare anlitande af det sentimentala vinna
i effekt och omvexling. Det finnes mycken tillgång
för det tragiska elementet hos Hr S.; mycken kän-
sia, mycket lif, och ett visst melankeliskt behag i
hans föredrag; men i detta element vilja de volka-
niska ämnena taga öfverhanden; han har någonting
konvulsiviskt i sitt spel, stundom en allt för upp-
skakad öfverdrift, som likväl skulle komma väl till
pass om den mera sällan användes. 1 tredje akten,
der han rasar med verklig talang, är han för
träfflig; och om han blott, under de föregående
2kterne hade sparat litet mer på röster, så hade
han här gjort än mera lycka; men alla resurser
voro i den vägen redan uttömda, så att han ej med
den kraft som vederborde kunde framföra den si-
sta uppmaningen: Hvarem som går med mig —
berede sig till döden.
Mamsell Högqvist var en intagande Thekla. Hvil-
ken skönhet finnes ej i denna ljufva, svärmiska hän-
förande bild, som skalden så poetiskt skildrat!
Mamsell H. återgaf den med natur, känsla och
sanning. Hela scenen då hon afhör berättelsen om
Maxs död, då hon liksom i små drag tömmer smär-
ans kalk, var med sanr konstnärstalang utförd,
och då hon slutligen, efter att hafva svärmat om sin
cärleks försvunna salighet, i öfvermåttet af sin sak-
nad och sorg anklagar ödet och utbrister: det är
det skönas lott på jorden, och derefter skyndar
bort, var hennes spel beundransvärdt känsligt, varmt
ch rörande.
Det var i anledning af detta Theklas hastiga för-
vinnande, som en landsmaninna skref till författa-
en af Wallensteins död, och frågade honom kvad
som blef af Thekla, hvarpå författaren till svar skref
let vackra stycket Theklas anderöst:
Wo ich sey und wo mich hin gewende
Als mein flächVger Schatten dir entschwebt?
Hab ich nicht beschlossen und geendet,
Hab ieh nicht geliebet und gelebt?
MMK
Uti Svenska nykterhetsföreningens sista års-
erättelse meddelas följande öfversigt öfver an-
alet af dem, som till följd af nykterhetsförenin-;
arnas bemödanden afsagt sig bruket af spiri-
uosa (om alla hålla sitt löfte kan man natur-
gtvis ej veta så noga) äfvensom huru miånga:
ränvinspannor, som blifvit nedlagda: j
Ledamöter. — Afst. Br.:;
Pannor.
toekhelm . . . ss - 452,
kåne . . ss . cc 11.408. 407.