KONGLIGA TEATERN. HR DAHLQVISTS RECETT DEN Å OKT. SORGESPEL. WALLENSTEINS DÖD AF SCHILLER. Här kan naturligtvis icke blifva fråga om någon redogörelse för sjelfva stycket, som länge tillhört vår scen och således redan är tillräckligt bekant för allmänheten. Vi kunne likväl ej underlåta, att för egen del bekänna, det vi alltid med nöje återse detta mästerstycke, som med sin herrligaj och varma peesi för ett ögonblick undanträngde de lekfulla graeer, hvilka annars nu för tiden hålla sitt ytliga och flärd fulla spel på scenen. Hr Dahlqvist har förut utfört Friedlamds rol uti åtskilliga utbrutna scener af Wallensteins död, ecb hans spel dori är af allmänheten för väl kändt och vitsordadt, att vi genom några anmärkningar skulle kunna eller vilja förringa värdet deraf. Sådan är ej heller afsigten om vi, jemte det loford vi så gerna och uppriktigt tilldela henom, och hvilket han rättvisliger förtjenar, skulle finna oss befogade att afven framställa ett par erinringar. Hr Dahlqvists figur, hans hållning, samt de rika tillgångar, som finnas i hans röst, och någonting attså säga furstligt i hans sätt, göra honem till en ståtlig Friedland, och hans säkra, i allmänhet väl öfverlagda och derföre sansade oeh naturliga spel, som vet att iakttaga detta icke för mycket ech icke för litet, som är konstnärens svåraste uppgift, visa sig här i ett fördelaktigt ljus Det var stunder då man helt och hållet glömde att det var ett skådespel, och icke en verklighet, man hade för sig. Sådan var scener mellan honom och Thekla i 4:de akten, då han, glömmande fältherren för fadren, och förgätende de faror. som omgåfvo honom, med den starkes sköna ömhet böjer sig öfver den olyckliga dottren och lyssnar till hennes röst. Denna scen är kanske ibland de obetydligare, men Hr Dahlqvist gjorde den till en af styckets glonspurkter. Stormen i hans röst hade lagt sig, och den röjde blott deltagande och faderlig ömhet, då han med förtröstan till sin dotters styrka, som kan visste egde fadrens obetvingeliga hjerta, bifaller hennes rörande bön. Scenen mellan Hertigen och Max uti tredje akten, då den förre söker öfvertala den sednmare att ej gå ifrån honom, samt slutet af nionde scenen i samma akt utfördes ock förträfMligt. Hr D:s spel är ock, öfver hufvud taget, ganska jemnt, och det är blott vid några få tillfällen han ett ögonblick faller ur sin rol. Hit räkna vi t. ex. ett stycke af tredje scenen i fjerde akten, der han förifrar sig -med litet mindre takt och lugn än som höfves en fältherre, så van vid faror och med så mycken behjertenhet, som Hertigen af F.iedland, samt utdelar sina ordres med allt för mycken häftighet. Hvad som än i farans och dödens förfärliga stunder hvälfver sig i hjeltens själ, får dock bans yttre icke förråda det. Vi tro således att Hr D. kommer sanningen närmare, om han i nämnde scen bibehåller mera värdighet och sinneslugn. Hr Stjernström var förträfflig såsom Max; ty hans liflighet och något ytterliga och passionerade spel passa väl i den känsliga, svärmande och ungdomliga Maxs roll. -I början af andra akten under hela sitt samtal med Wallenstein är han på sina ställen hänförande och, ehuru hans röstorgan är svag och tonen deraf ofta blir för mycket sentimental, har här något så innerligt, så mycken rikedom af känsla och öfvertalningskraft, att man tycker det skulle vara omöjligt för den vilseförda Henigen, att förblifva obeveklig. Ref. tror för öfrigt, att Hr S. skulle lida mindre af röstens svaghet, om han ej straxt i början anlitade den så mycket, och genast helt och hållet uttömde dess tillgångar, och äfverm hans spel (hvarom till en del samma anmärkning gäller) skulle genom ett sparsammare anlitande af det sentimentala vinna i effekt och omvexling. Det finnes mycken tillgång för det tragiska elementet hos Hr S.; mycken känsia, mycket lif, och ett visst melankeliskt behag i hans föredrag; men i detta element vilja de volkaniska ämnena taga öfverhanden; han har någonting konvulsiviskt i sitt spel, stundom en allt för uppskakad öfverdrift, som likväl skulle komma väl till pass om den mera sällan användes. 1 tredje akten, der han rasar med verklig talang, är han för träfflig; och om han blott, under de föregående 2kterne hade sparat litet mer på röster, så hade han här gjort än mera lycka; men alla resurser voro i den vägen redan uttömda, så att han ej med den kraft som vederborde kunde framföra den sista uppmaningen: Hvarem som går med mig — berede sig till döden. Mamsell Högqvist var en intagande Thekla. Hvilken skönhet finnes ej i denna ljufva, svärmiska hänförande bild, som skalden så poetiskt skildrat! Mamsell H. återgaf den med natur, känsla och sanning. Hela scenen då hon afhör berättelsen om Maxs död, då hon liksom i små drag tömmer smärans kalk, var med sanr konstnärstalang utförd, och då hon slutligen, efter att hafva svärmat om sin cärleks försvunna salighet, i öfvermåttet af sin saknad och sorg anklagar ödet och utbrister: det är det skönas lott på jorden, och derefter skyndar bort, var hennes spel beundransvärdt känsligt, varmt ch rörande. Det var i anledning af detta Theklas hastiga förvinnande, som en landsmaninna skref till författaen af Wallensteins död, och frågade honom kvad som blef af Thekla, hvarpå författaren till svar skref let vackra stycket Theklas anderöst: Wo ich sey und wo mich hin gewende Als mein flächVger Schatten dir entschwebt? Hab ich nicht beschlossen und geendet, Hab ieh nicht geliebet und gelebt? MMK Uti Svenska nykterhetsföreningens sista årserättelse meddelas följande öfversigt öfver analet af dem, som till följd af nykterhetsförenin-; arnas bemödanden afsagt sig bruket af spiriuosa (om alla hålla sitt löfte kan man naturgtvis ej veta så noga) äfvensom huru miånga: ränvinspannor, som blifvit nedlagda: j Ledamöter. — Afst. Br.:; Pannor. toekhelm . . . ss 452, kåne . . ss . cc 11.408. 407.