inför domstel. Lika bedröfligt står det till med den beskedliga karlens påstående, att Aftonbladet skulle ansett Flugsmällans förf. ovilkorligen förpligtad, att sjelf uppträda såsom svarande part. Vi hafva endast eiterat ett faktum som verkligen egt rus, neml. att han icke uppträdde, och hvem var det väl som framkallade påminnelsen om detta prejudikat, annat än Sv. Biet, genom sitt upptagande al den ofvan omnämnda beskyllningen met det Straussiska arbetets förmodade förläggare, bvars ifrågavarande befattning i öfrigt icke har det ringaste att göra med den tillfälligheten, huruvida han tillika är utgifvare af en tidning eller icke. Lika litet har Aftonbladet i den ifrågavarande artikeln småsakernar påstått, att Hr von Beskow berde hafva duellerat med kspten Lindeberg. Vi hänvisade ju uttryckligen äfven på andra utvägar, nemligen att Hr von Beskow kunde antingen nekat för författareskapet, eller i sin ordring stämt kapten Lindeberg. Den lilla förundran vi yttrade angick endast den omständigheten, att en man, som är beprydd med så mycket lull lull af hederstitlar och yttre utmä e!ser, icke ansåg sin värdighet och sin ställving i samhället erfordra något slags åtgärd, och det var endast derföre, att han så innerligt beskedligt smälte allt hvad Hr Lindeberg vttrat, som vi kallade honom för filosof. För att i öfrigt komma till närmare reda och slut i afseende på denna Flugsmällesäken och för att visa Jerker, hurn mycket han misstagit sig i den tankan, att Aitonbladet genom sitt yttrande skulle velat inskränka friheten att skrifva epigrammer mot en författare,, ha vi å nyo kastat en blick på rättegångshandlingarna angående ofianämnda mål, och taga oss friheten att derur framdraga en biomständighet, som sprider mycket ljus i denna fråga och deri är ganska bufvudsaklig. Kapten L. uppgaf nämligen i sitt käromål till domstolen, att han sjelf ansåg den tryckta skriften Flugsmällan för en bisak, men att denna skrift hade blifvit honom tillsänd i ett handskrifvet, anonymt bref, uppfyllt med de mest äreröriga beskyllningar; att han, Hr L., ansåg delta bref för hufvudsaken; att han, genom uppiiekien af dess författare, önskade göra ett slut på de smädelser, man debiterade på hans räkning, och att om Hr von Beskow, som han hade åtskilliga anledningar att anse för författaren, vilie framträda och personligen med honom afgöra tvisten, vore han villig att afsluta hela målet. Det var ock egentligen. angående ifrågavarande anonyma smädeskrift, som Hr L. genom sia inlaga till Svenska Akademien begärde Hr von Beskows utlåtande, huruvida den vere af honom författad eller icke. Hen Hr von Beskow famn sig icke föranlåten att besvara denna förfrågan annorlunda än med tystmadens vältalighet. Alt detta innefattar notoriska, passerade händelser, som Aftonbladet endast releverat, och om äfven Hr von Beskow finner det litet tråkigt, att nu se dem figurera med anledning af ett utfall i Biet, der han är hedersledamot, angående Hr L. J. Hjerta, så begripa vi likväl icke, huru den goda Jerker kunnat komma i ett sådant Berserkerraseri öfver en så enkel sak. Vi upprepa härvid ännu en gång hvad som sades i den förra artikeln, att Kapten L., efter vårt sält alt se, kanhända hade orätt både i att stämma Flugsmällans författare ech att söka få reda på den handskrifna smädeskriftens upphofsman genom em inlaga till Svenska Akademien, för det Hr von Beskow var dess ledamot. I vår tanka hade Hr L. kommit vida säkrare och genaro till sitt mål, om han enskilt affordrat Hr von Beskow den äskade förklaringen. Hade Hr Lindeberg gjort detta, så bade Hr von Beskows rätt naturligtvis irträdt, att fordra redo af Hr IL. öfver de anledningar han hade att anse Hr von B. såsom författare till smädeskriften. fr IL. hade fått uppgifva dessa anledningar, och det hade då blifvit tillfälle att afgöra, huruvida de gvoro nog giltiga å Hr L:s sida, såsom skäl att vidtaa ett sådant steg. På detta sätt hade saken efter vanligt bruk kommit att afgöras. Men i alla fall måste man medgifva, att. om Hr Lindeberg också icke giek den allra rättaste vägen, så gaf han likväl Hr v. Beskow hvad man kallar fair play i sjelfva saken, så mycket som det stod i hans makt, då han lemnade i hans val, att antingen förneka smädebrefvet, eller bevisa dess innehåll, eller afgöra saken efter s. k. heders-lag, och hans beskyllning för föraktlig pultron, som visserligen var förnärmande, ja, vi våga säga obehaglig, således endast gällde den händelsen, att Hr von B. icke —— AE ville ingå i rågotdera alternativet. Det sistaj ibland dessa var nu visserligen icke lagligt; men åtminstone lade Juryns Utslag, som angick den tryckta skriften, icke det handskrifna brefvet, intet hinder deremot, och det synes alltså något. eget att krypa bakom detta Utslag. l Men hvad som är gömdt är ju icke glömdt; och eftersom saken nu kommit att blifva uppvärmd, så tycka vi att intet hinder finnes för. Hr v. Beskow, att ännu öppna en underhandling härom, ilall han finner sig generad deraf att Kapten Lindebergs anförande, deri de förnärmande uttrycken förekomma, råkat blifva omtryckt i Aftonbladet, Vi förmode också, att Kapten Lindeberg icke skulle vara vbenägen att ännu gå honom tillhanda med alla de upplysningar, som kunna leda till en explikation och lemna Hr von Beckow det en gång uraktlåtnar