4 under åf kan slumrå och kanhända försvinna för än den bringas till utbrott. — Tidningen National anför til svar på de tillvitelser, man gjort henne och hennes parti om delaktighet i upploppen, bland annat följande: Från första ögonblicket, då sammanskockningar bildade sig, hafva patrioterna i Clermont på offentliga stållen infunnit sig och gjort sig all möda att, genom uppmaningar till massan, skydda militären från ett stenregn. En af dessa patriotiska män blef till och med dödad under sina ädla bemödanden. Vid första gevärskottet ilade flere af Nationals vänner till stadshuset, och uppmanade prefekten att sammankalla nationalgardet; de erbjödo sjelfve sin tjenst, och åtogo sig att i spetsen för borgaremilisen lugna folk massan, men allt förgäfves. Prefekten biföll, återtog sina ordres, och mären, som ännu mer förlorat hufvudet än den förre grep till harvärjan. Visäga rent ut, att hado patrioterna velat, skulle hela Auvergn stå i lågor. Regeringen är dem derför ingen tack skyldig, ty hvad de gjort, hafva de icke gjort för hennes (regeringens) skull, utan af pligtkänsla mot fåderneslandet. Slutligen yttrar den: Manr vill framställa oroligheterna i Clermont såsom resultat af låga motiver, af gnideri; så är det icke; men vore detta verkliga förhållandet, hvilken drabbade väl skulden? Hvilka andra än dem, som oupphörligt predikat de materiella intressena för folket, som ständigt upprepat de lärorna, att sträfvandet till ett ädlare mål vore den absurdaste barnslighet. Huru, sedan tio är hafven j ouppbörligt predikat den gyllne kalfvens tillbedjande, och nu ären j förvånade öfver verkningarna af edra förderfliga läror? AMERIKA. Guatimala, en af de oafhängiga stater, som för omkring 20 år sedan uppstodo i medlersta Amerika, lider, liksom de andra, ännu betydligt af den splittring, som är oundviklig-i det land, hvars folkrace, dålig till sitt ursprung, under sekler af en öfver all beskrifning usel styrelse blifvit än ytterligare förderfvad. Biand partierna intager Indianernas i motsats till Spanjorernas i sednare tider ett utmärkt rum, och har derföre till en stor del att tacka sin chef Carrera, hvilken gjort sig namnkunnig såsom en djerf motståndare till Morzzan, chefen för det spanska. Ryktet om denne Carrera har ofta 2fmålat honom såsom en fullständig vilde, oförmögen af all bättre känsla, och vi meddela derföre följande, ur Engelsmannen Stephens resebeskrifning hemtade skildring, som betydligt modifierar den om Carrera rådande föreställning. Då jag,, säger Stephens, abesökte Carrera, var han lika oinskränkt herre öfver Guatimala. som någonsin en europeisk kopung öfver sitt land, och kallades af Indianerne blott El Hijo de Dios, Guds son, och Nuestro Sennor, vår herre. Vid mitt inträde i rummet satt han vid ett bord. sysselsatt att räkna sixpenceoch skillingsstycken. Öfverste Monte Rosa, en mörk mestiz. i lysande uniform, satt vid hans sida, och flera andra personer voro i rummet. Han är ungefär 5 fot 6 tum lång, har sträft, svart hår, indiansk ansigtsbildning och uppsyn, saknar skägg och tyckes ej vara mer än 25 år gammal: hans klädsel bestod i en svart jacka och byxor af bomullstyg. Han uppsteg, då viinträdde, sköt penningarna åt ena sidan af bordet, mottog mig, synbart af respekt för min rock, med höfligbet och bjöd mig en stol vid sin sida. Det första jag yttrade, var förvåning öfver bans ungdom; han svarade, att han blott vore 23 år gammal, och säkert var han icke mer än 25; derpå fortfor han, såsom en man, hvilken eger medvetande om sina utomordentliga bedrifter, utan att vänta på frågor, att han börjat med 43 man, hvilka varit beväpnade med gamla musköter, dem de måste antända med cigarrer; härpå visade han 8 ställen, der han var sårad, och sade, att han hade två kulor i sin kropp. Det var svårt att igenkänna honom såsom cen, hvilken, knappt två år förut, beträdde Guatimala med en hord vilda indianer och ho tade alla främlingar med döden. Han hade verkligen icke heller förändrat sig, utom i sina åsigter, angående främlingar, ett lyckligt bevis på, att det personliga umgänget aflägsnar fördomar mot individer eller hela klasser. Han hade nämligen gjort bekantskap med flere främlingar, hvaraf en engelsk läkare utdragit en kula ur hans sida. Hans umgänge med alla var så vänskapligt, att bans tänkesätt om dem måste undergått en total förändring; han förklarade, att främlingarne voro de enda menniskor, som icke bedragit honom. Han hade äfven, hvilket jag anser för högst ovanligt, under sitt oroliga lif lärt att skrifva sitt namn, och bortkastat den stämpel, han vid undertecknande begagnat. Emedan jag ansåg Carrera såsom en mycket lofvande, ung man, så sade jag honom, att han hade en stor bana framför sig och att han kunde göra sitt land mycket godt; han lade handen på hjertat och sade, med ett utbrott af känsla, som jag icke väntat, att han beslutat att uppoffra sitt lif för sitt fädernesland. Oaktadt alla hans fel och förseelser, har ingen kunnat förebrå honom falskhet, och måhända trodde han sig, liksom många andra män, hvilka bedraga sig sjelfva, vara en god patriot. Jag ansäg att ban var bestämd att utöfva ett vigtigt, om icke fvervägande inflytande på Centralamerikas angeläenheter; och i den öfvertygelsen, att hoppet om ett frofullt och vidt utbredt rykte skulle verka något ERAN TE ENSE SEINE ARA OVAN Ä——5-—— — — —Ö ÄN — — — — — — samaeaa svar tr Jag talada nämlisen då endast