Det var i Juli månad. En uthållande Siroce blåste ifrån Afrika. Under aftnarne sökte v svalka i pomeranslundarna, hvilka voro vår elisium. Den nedgående solen förgyllde Mont Pelegrino och det helgens tempel, som bar mir älskarinnas namn. Dagen hade varit tryckand varm. Rosalie hade inslumrat på gräslindan en litt klädning betäekte henne, likt draperie kris; en grekisk staty. Hennes bufvud hvilade på inossan. Hennes långa hår var upplöst, er lätt vind lekte i dess lockar. En af solens sista strålar guldströdde hennes ansigte lik en serafs På knä vid hennes fötter bevakade jag henne så som skyddsengeln vakar öfver det slumrande barnet. Djup tystnad herrskade omkring oss ingen fogel sjöng, intet blad rörde sig. Plöts ligt visade sig Sbirrer; de uppfordrade mig at följa sig. Jag gör motstånd, de ge eld — oc! den mig bestämda kulan träffade Rosalie i hjertat Jag blef afförd till fängelset. Ett olycksfull öde bade fört Rosalies far till Palermo. Han närvaro kom alla mina planer att lida skepps brott. Jag fänglades som qvinnoröfvare. Ånn var mitt mord okändt. Ryktet om mitt fängs lande förbredde sig snart. Man talte blott on den fordom så stränge, så ärade, sköne munken Allt ännu var superiorns försvinnande en gåt: i klostret. Man sammanställde min flykt mec denna oförklarliga händelse och förde mig til Agrigent, för att upptäcka denna förskräcklig: hemlighet. På afstånd såg jag templet, min kärleks fri stad, klostret, skådeplatsen för min hämnd; bunden och omgifven af soldater, hl jag mitt in tåg på en mulåsna. Bestört väntade mig folke vid stadsporten; en from förskräckelse låg ut bredd öfver deras ansigten; man emottog mi under dof tystnad. Tångsamt beledsagade mij folkmassan ända till fängelset, under det de me dofva röster uppstämde de cprofundis, liksom on det hade handlat om en offentlig olycka. Dett folk, åt hvars mening jag en gång hade brag ett så stort offer, trängde sig nu tanklöst efte mig. Likgiltigt svärmade det kring mitt fängelse