Det var i Juli månad. En uthållande Siroce
blåste ifrån Afrika. Under aftnarne sökte v
svalka i pomeranslundarna, hvilka voro vår
elisium. Den nedgående solen förgyllde Mont
Pelegrino och det helgens tempel, som bar mir
älskarinnas namn. Dagen hade varit tryckand
varm. Rosalie hade inslumrat på gräslindan
en litt klädning betäekte henne, likt draperie
kris; en grekisk staty. Hennes bufvud hvilade
på inossan. Hennes långa hår var upplöst, er
lätt vind lekte i dess lockar. En af solens sista
strålar guldströdde hennes ansigte lik en serafs
På knä vid hennes fötter bevakade jag henne
så som skyddsengeln vakar öfver det slumrande
barnet. Djup tystnad herrskade omkring oss
ingen fogel sjöng, intet blad rörde sig. Plöts
ligt visade sig Sbirrer; de uppfordrade mig at
följa sig. Jag gör motstånd, de ge eld — oc!
den mig bestämda kulan träffade Rosalie i hjertat
Jag blef afförd till fängelset. Ett olycksfull
öde bade fört Rosalies far till Palermo. Han
närvaro kom alla mina planer att lida skepps
brott. Jag fänglades som qvinnoröfvare. Ånn
var mitt mord okändt. Ryktet om mitt fängs
lande förbredde sig snart. Man talte blott on
den fordom så stränge, så ärade, sköne munken
Allt ännu var superiorns försvinnande en gåt:
i klostret. Man sammanställde min flykt mec
denna oförklarliga händelse och förde mig til
Agrigent, för att upptäcka denna förskräcklig:
hemlighet.
På afstånd såg jag templet, min kärleks fri
stad, klostret, skådeplatsen för min hämnd; bun-
den och omgifven af soldater, hl jag mitt in
tåg på en mulåsna. Bestört väntade mig folke
vid stadsporten; en from förskräckelse låg ut
bredd öfver deras ansigten; man emottog mi
under dof tystnad. Tångsamt beledsagade mij
folkmassan ända till fängelset, under det de me
dofva röster uppstämde de cprofundis, liksom on
det hade handlat om en offentlig olycka. Dett
folk, åt hvars mening jag en gång hade brag
ett så stort offer, trängde sig nu tanklöst efte
mig. Likgiltigt svärmade det kring mitt fängelse